Blog Image

en blogg

tove leffler

------------

Efter den tid som…

på spaning Posted on Thu, September 03, 2009 20:23:56

Har nu hittat ett litet hotell som har wifi, så här kan jag droppa in för den nödvändigaste kontakten med omvärlden, eller när den där internetabstinensen blir för stark.
Sist jag bodde ett litet slag i Italien för att skriva en bok var 2003. Det är så oerhört längesen. Inte bara för att jag var så liten, oerfaren, skör och samtidigt modigast i världen. Utan också för att tiderna var så annorlunda. Inte fanns Twitter, inte fanns bloggar (knappt i alla fall), inte fanns ens wifi (typ, i alla fall inte på Liguriska kusten). Jag minns hur jag satt med ett gammalt tröskverk till dator kalla decemberkvällar och ringde upp ett modem för att kunna hämta hem mail och kanske boka en bil eller kolla ett tåg. Det var det. Och då fanns ändå mail och nätet var en naturlig del. Bara ett decennium tidigare visste vi inte hur det kunde vara.
Nu kan jag sitta i en hotell-lobby, läsa mina twitter, uppdatera en blogg och till och med kolla vad folk egentligen snackar om i den där lilla unkna världen som kallas Stockholm medievärld. Inte utan att man mår lite illa av sig själv.
Skillnaden på den där “boken” som jag pressade fram då, för sex år sedan och den text som i dag skriver sig själv, öh, som det brukar heta, är också rätt stor.
Diano Marina är väldigt olikt Apricale, och det inte bara för att jag är här två månader tidigare, tror jag. Här är större, fullt med turister, bilar, en hamn med yachter och hotell i alla gathörn. Men havet! Har jag tur kommer M hit nästa vecka. Det ska bli roligt.
Anne Charlotte har precis träffat del Pezzo. Än vet hon inte. Eller det gör hon nog, men hon tvekar och tvivlar. Och funderar över Adam om livet med honom, livet utan honom.
Tror att värmen här och fuktigheten är gynnsam.Utsikt från balkong.



Jag har inte bestämt om begreppet Europa gör mig spyfärdig eller euforisk

på spaning Posted on Fri, June 12, 2009 06:27:54



Åååååå Sofiiiiia!

på spaning Posted on Mon, June 08, 2009 13:42:28

Nej, så blev det ju förstås inte. Men jag kom långt. Ända till Sofia i Bulgarien innan jag strandade. På mållinjen skulle någon fyndig kunna säga. Jaja. Så muntert känns det inte.
Dock en strapatsrik resa. Det började redan på hotellet där de plötsligt skulle ha betalt för rummet när jag checkade ut trots att det var betalt i förväg. Det är redan betalt, det står på reservationen. Nix, pix. Receptionisten tittade oförstående på mig och sa att det där visste han inget om. När jag desperat försökte säga att han som betalt hette Torbjörn Skarin och började skriva hans namn på ett papper sa han bara kallt: Vad ska jag göra med det där? Hur hjälper det mig?
Det var bara att punga upp med pengar och rusa i väg till stationen. Fem timmar mjölktåg till Strizivojna-Vrpojne (uttala det ni) strax norr om Kroatiska gränsen, där jag skulle byta till tåg mot Belgrad och köpa biljett. Strizivojna-Vrpojne visade ha ett betydligt större namn än stad, om man så säger.
Ett stationshus och tre krogar och en kiosk. Jag gick in för att köpa biljett till Belgrad, det gick bra men de tog inte kort och de hade ingen bankomat och tog såklart inte bosniska pengar (hur kunde jag tro?). Men var är närmsta bankomat? Trött blick. Kanske 3 kilometer bort. Hinner jag gå? Skak på huvudet. Don’t think so. Jag hade ändå 1,5 timmar, men med väska och allt kanske det var lite väl optimistskt i den stekheta värmen. dessutom visste jag ju inte riktigt hur jag skulle gå. Så jag gick iväg till närmsta café, frågade om någon pratade engelska och fick till svar ett pekande på en kille. Jag berättade som det var:
Snälla kan någon köra mig till bankomaten? (såg ett par bilnycklar på bordet). En ung kille reser sig upp och kör mig de tre (fem?) km till närmsta bankomat, där jag tar ut pengar och sedan får skjuts tillbaka. Köper biljetten och går tillbaka till café. Där köper jag en kaffe och ger sedan killen 5 kroatiska pengar. Jag har ingen aning om det var mycket eller lite (lite tror jag), men han sa att det inte behövdes och när jag insisterade applåderade hela baren och visslade. Så blev jag dagens hjälte där, fast det helt klart var han som var det.
Skumpade fram fyra timmar till Belgrad och lyckades där köpa både biljett till natt-tåget till Sofia samma kväll OCH till anslutande tåg till Bukarest. Bingo! Mycket nöjd. dessutom kostade biljetterna 12 000 serbiska pengar typ, men det visade sig vara under 150 spänn, så det var ju bra. Nattåget lite dyrare – 350 typ för egen kupé. Jag kände mig tom nöjd även om gnaget i magen att 30 minuter mellan tågen i Sofia kändes sådär väl tilltaget.
På stationen i Belgrad mötte jag tre killar som pluggade till läkare i Göteborg och som kände till min lillebrors bästa kompis Andreas! Konstigt glad känsla att få prata med någon som det nästan kändes som jag kände… Nu minns jag inte vad de hette, men ni (killarna alltså) kan ju höra av er, så ska jag lägga upp namn också!
De hade missat sitt anslutande tåg mellan Thessaloniki och Budapest och fått en bonusdag i Belgrad som de först inte var så glada för, men sen ändå verkade gilla lite. Jag berättade om min resa och vi delade upplevelser och Gbg-verdict. Så hoppade jag på tåget till Sofia. Tittade på en fantastisk måne ihop med Roberto från Argentina som var på Europa-resa med sin fru. De hade flugit till Madrid, sedan åkt tåg via Wien och var nu på väg till Istanbul. Vi pratade lite om Europa-valet, som jag fick idiga up-dates från. berlusconi gillade han inte. Och inte Sarkozy. Vet faktiskt itne vem han gillade…
Vaknade nästa morgon (i morse) av att vi stod väldigt still. och att klockan utanför visade fem över sju. Min var fem vöer sex men jag hade glömt att Bulgarien har annan tid. Om exakt 40 minuter skulle mitt tåg gå från Sofia. Vi var inte där. Jag gickoch frågade konduktören som sa att vi var kanske 30 min sena. Jaha, så var det med den köpta biljetten! Vi var nästan en timme sena och ingen chans att hinna med tåget. Bara att köpa ny biljett (för ni tror väl inte man får byta sitt-tåg till natt-tåg? Nej, det får man inte) till ett tåg som går halv åtta i kväll och som är framme kvart i sex i morgon. Det är ju toppen! Då har jag fem timmar att förbereda första intervjun med regissören Hanno Hofer från Mobra Films. Hett…
Men jag sover bra på tåg, så det är lugnt…
har hittat ett härligt stalinistiskt hotell med stora ät-salar där jag nu snyltar på deras inte så snabba wifi och dricker kaffe och vatten för att få sitta i hotell-lobbyn. Lyckades dessutom göra en grej som en en jag känner är mycket bra på. Nämligen slinka in på hotellfrukosten och se ut som jag hörde till och få äta gratis! Det är sånt man gör när man missar tåg och är trött och arg och hungrig tydligen.
NU skickar Roberto mail och vill ses i Sofia, jag kanske ska äta lite med honom och hans fru.
Bilder kommer sen…



How soon is now

på spaning Posted on Thu, May 28, 2009 19:05:50

Sitter på Arlanda omgiven extremt mycket snubbar. Ganska unga. Jag tror inte de ska till Warszawa för när jag skulle välja sittplats var det typ tomt på planet. Ingen synål i alla fall!
Det ösregnar ute och jag är sådär peppad på att dra igen. Jag vet att det är dödsstraff och rullning i tjära som gäller på det här uttalandet, men jag är trött på att vara borta och själv. Kan ingen komma och hälsa på mig? Jag har hört att Sarajevo är jättevackert!
Dagarna hemma har varit fyllda. Socialisering, jobb och planering. Exra mycket på grund av att min producent bestämde sig för att gå på semester mitt i produktionen. Well well.
I dag hade jag möte med en av två extremt begåvad och imponerande sommar-pratare som jag ska producera. Nästa gång ni hör från mig sitter jag på Novotel i Warszawa, det känns ju förstås ändå rätt bra.



Där är där man inte är och här är här där man äär…

på spaning Posted on Wed, May 20, 2009 01:23:03

Så möttes vi, i Berlin. Mitt i Museum of Misery. Visst ser de ut som om vi färgkoordinerat oss?
En tysk vän till mig sa att hon kom att tänka på Wallanderfilmerna. Typiskt svenskt par, sa hon. Vi står alltså framför muren om ni tittar noga. Innan var jag på Bornholmer Straße. Skirever mer i morgon. Har haft intensiv och lång jobbdag. Tåget mot Sverige går 6-27 – jag längtar! Konstigt nog.



Stanna upp en stund och tänk efter

på spaning Posted on Mon, May 18, 2009 11:56:52

Det har hänt en helt förfärligt sorglig sak. Inte just här i Berlin, men den påverkar här. En alldeles för ung person har ryckts bort – en olycka på en annan kontinent. I Tyskland och Berlin finns dock många som saknar och sörjer i dag.
Jag med.
Det känns bara alldeles för märkligt att jobba, träffa folk, intervjua i dag. Det kunde ha varit hon.
Det kunde har varit någon annan som råkade ut för olyckan.



ich bin… what ever

på spaning Posted on Sat, May 16, 2009 15:58:11

Härligt att Berlin mötte med ösregn och sedan tidernas otrevligaste taxi-chaufför. Sen glömde jag fodralet till min bandare på tåget med USB-sladden i. Såja, dagens klagodos avklarad.
Nu är det sol i Berlin, jag har promenerat i Volkspark Friedrichshain och köpt en ny USB-sladd (samt kortläsare på köpte, eller ja, egentligen var det tvärtom men det blev hur som helst billigare än att köpa bara sladden). Lägenheten på Esmarschstrasse som jag delar med massa bra folk är tom. Sara Giese lämnade just – synd. Men jag ska i alla fall gå på någon form av konst-happening med Kim Einarsson i kväll. Är så svältfödd på sociala kontakter att jag möjligtvis kommer få torgskräck. Fast det där är ju inte sant, jag har ju träffat sjukt mycket folk, fast med journalistrollen som en betryggande sköld mellan mig och dem.
Kanske var det därför jag vågade börja bråka med taxichauffören i morse. Jag frågade honom varför det var så mycket folk med röda banderoller och röda kläder som kryllade runt på stationen så att det var typ 400 meter kö vid varje kaffe-ställe. Han förklarade att det är någon form av stor demonstration i Berlin i dag, för arbetares rättigheter och för kvinnors rättigheter. När jag nu kollat upp det lite verkar det vara någon form av protest mot ett EU-förslag som ska minska arbetares rättigheter. Vet inte mer än.
Det är jämt protester här i Berlin, sa taxichauffören. Workers rights, womens rights, gay rights…
Det är väl bra att det protesterar om det är nåt de är missnöjda med, sa jag.
Ja, jag är ju inte för gay-rights, sa taxichauffören.
Va!? Det är så ovanligt i min värld att folk säger sådant rakt ut att jag vart helt stum. Sedan frågade jag försiktigt och med journalist-masken på, vad han menade.
“How do you mean?” (huvudet på sned)
Nej, han tyckte inte att det var normalt med män som kysste män och därför skulle de inte ha några rättigheter. Vad är normalt då, sa jag.
Det går inte ens att diskutera i dag, sa en mer och mer upprörd chaufför. I dag är allt normalt, men för mig är det inte normalt. Och de har mer rättigheter än jag i dag.
Men ska inte folk få leva som de vill, så länge det inte skadar dig, försökte jag.
But it hurts me! skrek chauffören. De respekterar inte mig.
Ja, det var ungefär så långt vi kom. Jag blev så upprörd att jag knappt ville kliva ur bilen.
Måste vi inte alla acceptera varandra och respektera att vi är olika, sa jag.
Du respekterar inte mig, skrek han. Så där hade du aldrig kunnat bete dig mot en bög, men mot mig!
Jag gick ur. Oklart vad exakt jag gjort som var respektlöst.

Måste föresten plusa för tågresa genom Alperna. Det var så föredömligt få tunnlar och enastående vackert. Man slingrade sig fram mellan bergen, förbi små alpbyar och stationer där allt hette något med tyrol. Jag försökte fota, men det gick verkligen inte alls. Gör inte det hela rättvisa.
Jaja, jag vet. Jag skyller på kameran eller nåt.
I norra Italien har alla orter två namn, ett italienskt och ett tyskt. I min kupé satt iofs två fransmän, men i restaurangvagnen hörde jag tre killar som pratade en helt obegriplig blandning av tyska och italienska. Jag förstod aldrig vilket språk det var.
I München bytte jag tåg och hamnade bredvid en man som plötsligt sa: Jasså, en svenska också, när han såg min Obama-bok. Han hette Johannes och var management-konsult, på väg till sin sjuka pappa i Österrike. Han var född där, men hade skickats till Sverige under kriget och blivit kvar. Hamnat inom armén, tröttnat och nu jobbade han som konsult. Han var på ett uselt humör. Saker som kvinnor vill bara ha ens pengar och jag vet inte var jag bor, undslapp honom. Sedan berättade han att han haft enorma problem med sitt österrikiska ursprung då det visade sig att hela hans släkt dör var nazister. “Jörg Haider, du vet” sa han. Han hade helt brutit med alla under tio års tid. Men nu var pappan sjuk…
Var har du din identitet då, frågade jag.
Han skrattade till. Tyst en stund och sedan sa han, nej, jag är bara svensk.
Sen log han och fortsatte, du räddade faktiskt den här dagen, innan han fortsatte mot sitt tåg söderut. Och jag tog mitt norrut. var ett konstigt men ändå bra möte.
City Night Line måste ni åka. Världens bästa nattåg, man har som en egen koj. Den solklart bästa natt-transporten hittills. Försökte fota även den, men det blev inte heller så bra…
Man fattar inte va?



Cambiare camera

på spaning Posted on Thu, May 14, 2009 10:20:02

Plötsligt ringer de på mig när jag sitter och intar frukost högst upp på takterrassen här på hotellet. Tydligen ska de hälla klorin i rören i natt för att rena(?) och jag måste byta hotell, sista natten. Hotell-äventyr har sannerligen varit något här i Rom. Men vädret fortsätter stråla och jag har snart pillat klart med reportaget om Bilbao. En liten liten grej. Men nu alltså, ner med alla blöta kläder i väskan och flytt 20 meter…



Next »