Blog Image

en blogg

tove leffler

------------

Oförskämt orättvist

den kärleken Posted on Wed, April 21, 2010 16:27:46

I dag har jag fått två helt enastående bra besked. Ett superkul jobb damp ner och sedan fick jag reda på att Månadens Bok kommer ha Den Kärleken i sitt Juninummer – stort! Ojojojoj. Det betyder, om det inte framgick, att någon, som inte är mamma eller Ylva eller andra högst partiska typer, har läst manuset och inte tyckt att det var så uselt att boken borde brännas pronto.
I går hade vi dessutom en helt sanslös dag, där vi promenerade till Arco Naturale.Då promenerar man alltså först nerför Scala Fenicia, det är typ 300 meter. Sedan promenerar man upp till Capri Centro och sedan vidare till östra delen av ön. Ofattbart vackert, världens bästa Insalata Caprese (som kan ha haft med omgivningen och utsikten att göra) och sedan en helt otrolig väg utmed kusten tillbaka mot Capri Centro. På vägen stötte vi på grottor, skogar som liknade regnskog samt Villa Malaparte. Det är nu mitt alternativ till sommarhusinköp om Villa Fersenprojektet av någon anledning skulle haverera. Eller bli för dyrt (dock osäker på om detta lilla fascistpalats går på så mycket mindre än 70 miljoner. Verkar dessutom inte vara till salu, men det kan man ju lösa. “Allt har ett pris”, som vi brukar säga i Kullavik). Sedan kom vi fram till Faraglioni-klipporna, där vi badade.Eller vissa av oss badade. Andra var så kallade fegisar/badkrukor. Men jag är ju ingetdera så… Bildbevis finns men det är inget jag tänker lägga upp här. Där drar jag gränsen. Vi promenerade vidare och kom fram till Capri där vi köpte “världens godaste glass” (citatet kommer från Ingrid). Hon tog sedan buss hem medan jag, Anders och Håkan gick upp till toppen, förbi lilla klostret Santa Maria a Cetrella och hem. Jag fick Håkan att bära min väska nästan hela vägen upp, men i stället för att hyllas för min slughet kallades jag Prinsessan på ärten! Ovärdigt.Bildtext: Anders (som badade), Ingrid och Håkan (som inte badade) spanar upp på den topp vi alldeles strax ska bestiga. Jag lite lättare packad än de andra.

När vi kom hem var jag, trots min lathet vad det gäller väskan, så trött att jag knappt kunde stå. Hade faktiskt, min you, sprungit på morgonen dessutom. Vi gick och åt pizza på ett fotbollsställe och såg Zlatan göra bort sig och dra skam över det svenska släktet. Bättre att gå hem och sova. Han borde stannat i Inter, det har jag alltid sagt (i den mån jag sagt något).
I dag sovmorgon, bra skrivande och två väldigt roliga besked dårå. Nu ska vi strax få höra Bertil hålla föredrag med det inbjudande namnet: Resor i Floras Rike. Jag tror och hoppas på bubbel dessutom.

Tillägg: Jag är ju domedagsprofet, så jag har redan börjat förbereda mig på “straffet” eller “katastrofen” som måste slå till nu när allt rullar på så osympatiskt bra.
Det skulle ju kunna vara att min vän som ska komma fastnar i askan. Men jag tycker mig kunna avläsa att han, på ett proffsigt sätt, nu kolla tåg-möjligheter. Kanske inte ens det alltså.



Den kärleken

den kärleken Posted on Thu, April 15, 2010 13:47:00

Det är oroväckande likt Göteborg här just nu. Vädermässigt. Nu har det varit regn och mulet i tre dagar. Inte vad jag hade väntat, inte vad jag hade beställt. Per favore. Gick vägen upp till Monte Solare i morse. Ungefär halvvägs upp började det regna lätt. När jag kom till toppen hade regnet ökat i styrka och på vägen tillbaka fullständigt vräkte det ner. Tur jag hade jacka med huva. Ändå: mycket blöt.
I går bjöd jag tanterna (jag vet, det låter föraktfullt, men för mig är det ord fyllt av vördnad. Tant, min dröm!) på Prosecco på terrassen högst upp i trädgården, där det också finns en liten scen och där man ser Napoli, Ischias mm. Jag fick en skiva med Villa San Michele-musik, eftersom det var mitt pris vi firade. den innehåller Schubert, Jag vet en dejlig rosa, Wagner och annat typsikt San Micheleskt… Men det är väldigt vackert och bra att skriva till. Sedan satt jag och läste lite, hängde en del på skype, skrev nåt mail. Tog det sista bubblet med Ingrid i biblioteket innan vi gick och la oss. Det var en fin stund.
Ägnade någon timme åt att försöka torka när jag kom hem i morse och har sedan skrivit hela Algerietvistelsen och romansen med araben och nu just första mötet med Pasquale. Å, det är ju nu det börjar bli spännande! Denna unga man som trollbinder henne så. Måste bli bra, får inte bli för mycket. Ändå påtagligt. Jag läser om kvinnlighet och erotik och slås igen av hur roligt hon skrev Anne Charlotte. Hon är väldigt kvick, skulle man nog sagt. Hon är vass som en kniv i sin satir. Samtidigt lyser hela tiden hennes ängslan inför kärleken, dess krav och och dess konventioner igenom. Hur Alie säger nej till den hon älskar, för att hon inte tror att hon kan göra honom lycklig. Ingen god hustru, inget marriagematerial. Det är så enormt modernt, så nära. Jag slutar aldrig att förvånas.
Jag ska använda mig av detta i mötet med Pasquale, då så mycket av den första tiden handlar m hennes ovilja att ingå i det där som kallas äktenskap som hela hennes väsen vände sig emot, men också hennes rädsla för att binda en ung man till sig, som kanske kommer önska något mer, något annat framöver. Hur den eviga kärleken ter sig så omöjlig för henne. Orimlig.
“Du kommer vilja ha en yngre. Jag blir snart gammal och ful.”
Åh, vad hon brottas. Det är hjärtskärande. Och samma som nu förstås. Samma frågor, samma tvivel, samma misstro. Ska det verkligen vara så här? Vem bestämde det? Varför?Inledde dagen med att se alla hyllningar av Stephan Mendel-Enks romandebut Tre Apor. Jag tror den är fantastisk. Atlas ger ju alltid ut högklassig litteratur…. Åndå: ger mig ännu mer magknip än jag redan har. Funderar nu på att göra en Elin Alvemark och typ dra långt bort lagom till Den Kärleken släpps. Eller inte…



Mot Algeriet

den kärleken Posted on Tue, April 13, 2010 15:52:06

Vaknade klockan halv sju i morse av att himlen öppnat sina portar, som man brukar säga. Jag trodde någon stod och hällde vatten inne i rummet, men det var bara syndafloden som vällde in över Capri. Ändå gött, man kan ligga kvar i sängen och läsa bloggar i stället för att springa mot Faro. Sedan lyxade jag med jordgubbsfrukost (åt dessutom en liter jordgubbar till middag häromdagen. Så hett att vara vuxen!) och skrev flera Rom-scener samt några scener från Anne Charlottes första möten med Adam. De är härligt sliskiga. Regn och åkrar, känns som Match Point typ (eller är det där den där vidriga scenen med Scarlett och Rhys är med? Där han river av henne kläderna och kastar ner henne bland havren, eller vad det är? Orkar inte googla). När jag kom ner i köket hade Ingrid gjort lunch och det fanns till mig också. Vi åt och snackade lite och så berättade hon sin story och varför hon är här. Hon fick sparken från sitt jobb på ett så vidrigt sätt att det är ofattbart. Nu hoppas jag att hon kommer berätta sin historia. Peppar henne.
I går var jag inne i Capri centrum. Det är på alla sätt ett ganska vidrigt ställe. Inte nog med att de på posten typ snäste åt mig när jag ville köpa kuvert. “Vi säljer inte det här! Tabbachin!” Jaha, det kunde väl inte jag veta. Staden är full av stelopererade damer med för stora juveler och för smal midja. Butiker med Prada, YSL och Gucci, av den mer smaklösa sorten, trängs längs de små gatorna. Jag gick in i det hotell som var Hotell Pagano där Anne Charlotte bodde när hon var här och som då var ett tillhåll för Europas missanpassade och radikala kulturfolk. Här bodde de homosexuella som gömde sig, de som flydde från religion, missförstånd eller bara ville få vara på sitt sätt. I dag bor det bara japanska turistgrupper som fotograferar den anskrämliga inredningen och fnittrar nervöst. Så ofattbart ovärdigt slut på ett på alla sätt grandiost hus. Jag försökte komma ut på terassen, men man måste tydlige ta in på nåt rum för att komma in. Rumspriserna runt 1000€. Ett kap. Då sparar jag hellre till mitt framtida sommarhus, Villa Lysis/Fersen.

När jag kom hem gick jag upp och satte mig på terrassen högst upp i kvällssolen och drack bubbel och åt jordgubbar med Maria. Därifrån ser man hela Napolibukten. Det är sjukt snyggt, på riktigt. Sedan kom hennes gäst Justin och vi gick och käkade musslor och Torta Ceprese på en liten taverna. Ingrid kom dit för ett glas vin och på vägen hem slank vi in på det superlyxiga SPAet som ligger precis innan Villa San Michele. Ett galet ställe. Där kostar det dyraste rummet 4000€ för en natt. Det finns pool och massage etc. Det var helt vitt inrett, samma style som tv-bossen i Videocracy. All white. Sjukast dock: ingen var där. I baren spelade en man piano och en kvinna sjöng italienska smäktande ballader. Men det var tomt. Lynch-stämning. En ensam kvinna som sjunger ödesmättat för tomma salar. So bizarre. Maria och Justin hängde kvar, men jag och Ingrid gick hem och var kulturtantiga. Herregud! Klockan var ju nästan elva.
Nu ska Anne Charlotte just stiga i land i Algeriet. Jag kanske ska ge mig ut. regnet är borta.