Blog Image

en blogg

tove leffler

------------

La biblioteka

capri Posted on Thu, April 08, 2010 18:55:58

Mitt rum ligger granne med Anne Charlottes gamla bibliotek (eller delar av det, antar jag) som de har här på centret. Det känns förstås högtidligt på nåt sätt.
Annars har jag i dag promenerat lite på ön, fått darriga ben av höjderna, svettats enormt av desamma och pratat om hur vackert här är med minst tio olika personer i 65-årsåldern. Har också träffat på några av de andra som bor här. Jag är yngst kan man säga, alla kategorier. En man berättade att han blivit utesluten ur Natur och Kulturs styrelse för att de hade “en fånig 70-årsregel”. Nu studerar han växtmotiv inom måleriets historia. Finns tydligen en del finskt som är imponerande. Jag imponerade med ett utläggning om de fascinerande ek-släktingarna som fanns i Apricale och han kunde säga vad de hette – på svenska och latin. Här finns också en läkare som ska skriva om Tiberius psoriasis. Han verkar också tillhöra 70+arna. Annars mest damer som forskar om judarnas historia eller annat. Jag sticker således ut. Ingen hade någonsin hört om Anne Charlotte, så kom inte och säg att boken inte behövs, i rent undervisningssyfte om inte annat. Mamma länkade också till en artikel om Capri i Svd, eller om böcker om Capri. Man hoppas ju att de har vett att skriva om Anne Charlotte i dem i alla fall. Nog gjorde hon en resa inom sig själv alltid på denna “dödssvärmande symboliska målning”. Tyskarna är dock fortfarande kvar. Men det är lätt att skärma sig från turisterna inne på vårt område – som ett konstnärsghetto/gated community. Beror på hur man vill se det.
Har suttit i solen och läst hela eftermiddan och bränt mig på ena armen. Hehe. Har också insett att ska jag skriva ett manus kommer det inte bli långtråkigt i alla fall. Jävlar vad den där manusboken jag fått betonar vilket hårt jobb det är. Men också 1% inspiration och 99% taktik. Så skriver man bara i amerikanska “how to do it-böcker”. Everybody can win in Hollywood, but you pay with sweat. Well well. Mycket har hittills handlat om tag-lines och treatments och vad som är en bra story. Samt lite snabb undervsning kring Barthes teorier, men den boken läste jag på utbildningen i London. Mycket liknar dessutom vanlig enkel journalistik. Konflikt och resolution, sälj in din idé med en rad – inte för komplicerat till köparen. Jepp, som att sälja rep till Medierna alltså. Sälj även in hur det ska sluta.
Jag vet ju redan allt det där och baksidestexten är ju som ett treatment ungefär, hence halva jobbet gjort. Enligt den amerikanska quickfix-boken alltså.
Promenerade ner till hamnen, fick svindel igen. Fattar inte alls hur jag ska kunna öva inför Gbg-varvet här. Jag kan ju inte jogga i trapporna. Dör ju bara av att gå uppför dem. Neråt går inte heller, dåligt för knäna. Och upp till toppen är det brant terräng. Ska jogga 4000 varv runt tennisplanen?
Känner mig lite som Anne Charlotte. Hon skrev ibland till sina vänner: Nu orkar jag inte skriva och berätta för jag har redan berättat allt för Hauch eller Sonja eller vem du nu kunde vara. Känner mig så nu. Upprepar saker jag redan sagt. Å, det är så fulsnyggt här. Hehe… Nu ska jag lyssna på mix från Jens.

Uppdatering: mamma länkade förstås inte. Hon bara tipsade på sms. Jag länkar dock här.



Här!

capri Posted on Wed, April 07, 2010 20:38:31


Nu har jag alltså anlänt till Capri efter flera dygns resa egentligen. Så här såg det ut u hamnen när jag kom in vid fem i eftermiddags. Gosh! Det är så vackert att man blir förhäxad och lite provocerad på samma gång. Meh, lägg av! Typ.
I alla fall åkte jag från Göteborg med tåg i måndags mitt på dagen med hjärtat på felar olika ställen och en utspridd känsla på nåt sätt. Resan flöt på bra, fördrev tiden genom att lyssna på fantastiska och egenartade dokumentärer av Britt Edwall som jag absolut tycker SR borde sända igen som de gjorde med Bosse Lindqvists gamla grejer (hint hint mamma). Glömde klantigt nog min nyckel till Berlin-lägenheten i Stockholm, men som tur var, fanns en vänlig själ i Malmö med nyckel som pinnade ner till stationen och lämnade den till mig genom tågfönstret. Kollektivet va!? Hade en ensamtimme i Hamburg och tog sedan taxi direkt till lägenheten när jag kom fram till Berlin vid kvart över elva.
Tillbringade hela tisdagen med Simon och Joanna. Vi käkade brunch i Mitte och hängde sedan på en polsk konstutställning på KW i flera timmar. Den var mer intressant än bra. För Joanna, som är polsk, rörde det upp en hel del. För mig, blev det åter en påminnelse om att det finns en del som skiljer oss Européer åt. Det blev också en påminnelse om det befängda som en kollega sa till mig förra året: Det finns ingen antisemitism i Polen. Nä, men gå och kolla den där utställningen då och se vad du säger sen!
Sen promenerade vi genom ett vårBerlin, köpte en slags platt filopaj med spenat och feta på turkiska marknaden i Kreutzberg och gick sedan hem till Joanna och lagade polsk gurksoppa och tjockpannkaka. Tina och en Erik kom förbi. Allt var trevligt. Jag var fortfarande lite veck. Sen satte jag ipoden i öronen och gick hem genom hela Berlin. Hisnande känsla vid Karl Marx Allé som alltid. Min kropp reagerar så fysiskt på platser, det är nästan läskigt. Vet inte heller vad det kommer av. Älskar det stora gatorna i Berlin, hatade dem i Bukarest. Och började nästa gråta när tåget åkte in i Rom i dag. Anne Charlotte trodde ju alltid att hon skulle känna sig så hemma i Rom. Sedan kände hon ingenting när hon kom dit, bara tomt. Det växte liksom på henne. Jag kommer ihåg första gången jag kom till Rom i december 2003. Då hade jag iofs varit isolerad i Apricale i ett par månader, men jösses! Jag blev helt tagen, kunde inte sluta älska. Sedan har det fortsatt. Det är ett pågående och smärtsamt distansförhållande, fyllt med skuld. För Italien är verkligen bad news. Ingen svärmorsdröm direkt (eller i mitt fall, jo) och heart is saying yes but head is saying no etc. Kanske är det denna förbjudna känsla som gjorde att jag hetsåt en macka med parmaskinka på tåget mellan Rom och Neapel – och älskade! Han är inte bra för dig! Men förstår du inte jag tycker om honom (min mamma hon säger… osv – för er som minns Carola).
jag var iofs svinhungrig eftersom jag bara ätit en halv asäcklig plastmacka på Tegel i Berlin, sedan väntat i timmar på bagage. Sett bandet stoppa, starta, häva ut tusen väskor som inte var mina, stanna igen. Sedan kom en vagn med random väskor ut från ett förråd och folk från mitt band började gå dit och rycka och jag tänkte: ska man bara ta en? Här verkar ju inget hända. Något är väl i. Men sedan satte bandet igång igen och där kom den lilla 19.5-kilosklumpen (hur pro är man inte om man packar 19,5 kilo?). Sen tåg in till Termini (med då tillhörande känslostorm kring denna jord, som äger mig) språngmarsch till Neapeltåget (grabba parmamacka på vägen) och så iväg. En timme tåg, taxi genom Neapel. Det är casino, sa min taxichaufför. Sempre casino. Kanske dålig tid, försökte jag (klockan var ändå halv fem). Men nej. Sempre casino, notte e giorno, sempre, sa chauffören. Det är Neapel, helt enkelt.
Hann precis med en båt ut till Capri, fick som vanligt vänta i år på bussen upp till Anacapri men blev sedan väl emottagen och sitter just nu i mitt rum och dricker vatten och pustar. Här är min vy:
Telefonfoto, därför nocht so gut. Hade mamma varit här hade hon inte hört syrsorna, men det gör jag!



« Previous