Blog Image

en blogg

tove leffler

------------

Jag fattar hur man kan känna sig jävligt liten nu

Bukarest Posted on Thu, June 11, 2009 18:24:34

Jag brukar ju få lätt andnöd och en slags hisnande känsla av enorma hus – gärna i betong – långa, raka gator, stora platser som man knappt ser slutet på. Det ger för mig lite samma känsla som öppet, hav, utsikt från höga berg eller vidsträckta fjäll. Bukarest har fått mig att omvärdera det där lite. I dag har jag vandrat runt i den tryckande värmen och tittat och känt efter.Jag älskar ju sånt här. Hallå!!!
Eller, konstig kvävande känsla i stället. Lite krypande börjar jag förstå tanken bakom. Jag ska känna mig liten, förtryckt, orolig, vilsen och övervakad. Fast osynlig på samma gång. Och jag förtår att det kan ha den effekten också.
De jag träffar pratar om att det inte finns något system i dagens Rumänien och inget system i staden. Runt Ceausescus gamla slott finns hans halvfärdiga utopi-stad med gigantiska boulevarder och byggnader. Det blev aldrig klart, det fanns inga pengar och i dag vet man inte vad man ska göra. Bukarest andas av den vilsenhet som många jag möter bekräftar. Vart är vi på väg? Samma sak känner jag när jag går runt. Vart är jag på väg?
Piata Unirii ligger i slutet av Boulevard Unirii som går från Parlamentspalatset. En gigantisk plats, med en park mitt i. Runt snurrar horder av bilar och utmed hela platsen ligger hus täckta av reklamskyltar.Ändå otroligt ödslig, på nåt sätt.
Känslan av att så gärna vilja vara med, vilja hinna ifatt, vilja visa att man kan lika bra som “väst”, som “Europa” är nästan kvävande.
Jag träffade en tjej i Cismigiu-parken i dag (mitt vattenhål i hettan och trafiken) som sa att hon måste härifrån. Hon vill inte bara veta vad Europa är från böcker, hon vill se det. Ändå blev hon helt chockad när hon hörde att jag reste runt själv i Europa. Men hur vågar du, frågade hon. Du kommer bli rånad, våldtagen, nerslagen, kanske till och med dödad.
Hon lät som min mormor och jag sa att det kan jag bli i Stockholm med, de flesta människor varken slåss, mördar eller våldtar. Hon så förfärad ut.
Men här, sa hon.
Det spelade ingen roll att jag sa att jag aldrig var rädd i Bukarest, hennes bild var solklar. Bukarest är farligt, fult och skitigt. Särskilt för mig, den fina, sköra västeuropén. I nästa andetag sa hon att rumäner hade oförtjänt dåligt rykte.
Ändå finns den starka tron på vår gemensamma historia, Romariket, antikens Grekland etc. Vi delar samma bakgrund, samma grund, samma arv. Och jag tänker på det som Jerzy Eisler sa till mig i Warszawa. När ska Västeuropa inse att kommunismen också är vår historia, som vi också måste deala med. PÅ samma sätt som vi dealar med (eller gör vi?) nazism, kolonialism, fascism som delar av vårt arv. Inte för att likställa dessa, men sluta lassa över det på de andra”. Om vi ska skapa ett gemensamt Europa (om vi nu ska det, men låt oss i alla fall tänka att det ska vara en av de sammanslutningar vi kan ingå i – ihop med massa andra), kan vi inte välja russinen ur kakan, vi måste se allt. Det går ju inte att säga att de fd kommuniststaterna inte är en del av vår historia, och kanske vår oförmåga att handskas med dem då. Man kan dessutom inte klumpa ihop dem, då den regim som fanns i Rumänien inte går att jämföras med den i fd Jugoslavien eller Polen heller. Romelo, på galleriet jag besökte häromdagen, sa att det inte handlar om att det var kommunism. Det handlar om att det var en diktatur och förtryck. Ideologin var inte där – var inte närvarande.
Men han sa också att skillnaden mot i dag var minimal. Då fanns inget att köpa och de fick inte resa, i dag kan de inte köpa eller resa, för de har inte pengarna. Vad är skillnaden? Vad är frihet, dyker ju lätt upp som en härlig existentiell fråga.
Alex sa att det i alla fall fanns nätverk, humor och sarkasm under Ceausescu, idag finns bara en ständig oro. Oro oro oro – det sa Romelo också.
Hur ser du framtiden, frågade jag Alex.
Blurred, svarade han.
Jag vet inte vart jag är på väg här. Inlägget är lika förvirrat som jag, som Bukarest. NU kommer regnet och åskan också.Cismigiuparken och de svarta svanarna finns också här, mitt i Bukarest.



Överhettad hjärna

Bukarest Posted on Thu, June 11, 2009 11:23:09

Jag vet inte om det är för att det är 36 grader här som hjärnan är lite långsam. Ligger inne på mitt hotellrum och förbereder mig för parken och att göra några enkäter.
I går gav jag mig ut på det våghalsiga uppdraget att åka buss. Eller sån där buss som går på el, som blandning mellan spårvagn och buss. Jag åkte och träffade Alexandru Solomon som är dokumentärfilmare. Han har bland annat gjort en film som heter Apocalypse on Wheels där han följer med i olika bilar i Bukarest. Det känns som sinnebilden för den här stan, bilar. Det finns cykelbanor nästan överallt, men jag har inte sett en enda cykel.
Alex pratade om bitterheten som finns bland alla rumäner och medvetenheten om deras dåliga rykte. Om korruption, misstänksamhet och rädsla. Rädsla för att samhälle utan system, ett samhälle som man inte begriper, och inte litar på. Och ett Europa som är långt borta. Sedan skrattde han och sa att han inte ville fastna i bitterheten. Det finns en sarkastisk humor här, det var vår överlevnad. Det är fortfarande vår överlevnad.
Sedan träffade jag två unga tjejer i Parken Cismigiu som ligger precis bredvid mitt hotell. De bjöd på juice och vi snackade en stund. I deras ögon var rumäner postivia, nyfikna och sugna på förändring. Det karaktäriserar den unga generationen, sa den Camelia. Fast kanske gillar vi traditioner också. De kände sig båda knutna till Europa och pratade extremt bra engelska. Båda trodde på framtiden. Det var en så annorlunda bild än den jag fått tidigare att jag på allvar började tro att det rumänska samhället lider av en multipel personlighetsstörning. Eller kanske inte lider, kanske vinner på det?Camelia och Iulia i Cismigiuparken.
Sedan söttte jag på två tjejer som sa att de inte fick prata för sitt jobb. Vad jobbar ni med, sa jag. Inom staten.
Det var också vad Alex sa tidigare. Ingen vågar prata i dag. Man är rädd för något, men man vet itne vad. Förut var vi rädda för Ceausecu, nu vet vi inte var hotet finns, bara att det finns.



Romaner och rumäner och romer och att inte äga sin identitet

Bukarest Posted on Wed, June 10, 2009 08:05:40

I går kväll hämtade Romelo Pervolovici och Maria Manolescu mig med sin bil och körde till deras galleri som ligger i en del av gamla stan som fortfarande finns kvar, nära Ceausescus enorma palats. Det är världens näst största officiella byggnad (efter pentagon). Och lika stor under marken som över.Det tar liksom aldrig slut…
Maria och Romelo är konstnärer och driver ett litet galleri, där de bland annat har något som kallas Biennal of young artists. Just nu var det bilder på poliser där – objektifierade poliser.
Det blev en av de intressantaste intervjuer jag gjort. Romelo var så ovillig att definiera sig själv som något annat än artist/konstnär och när vi kom in på Ceausescu blev han öpprörd och sa att han var trött på att bli förknippad med honom. Men så fort han sagt något irriterat, kom Maria in och sa “pour ajouter quelque choses…” (jag intervjuade honom på engelska och henne på franska) och så kom en intelligent och utförlig förklaring, om hur identiteten under den kommunistiska tiden ockuperades av Ceausescu. Hur man inte ägde sin identitet, hur den blev statens egendom som allt annat. Då vill man inte gärna facka in sig efteråt heller. Sedan började vi prata om bilden av rumäner och bilden av romer. Det blev en diskussion som jag först tyckte lät rasistisk: “gypsies don’t want to work, they don’t accept the rules”. Men efter att Maria förklarat att aggressioner emot zigenare eller romer i Rumänien, kan förklaras med att romans and romanis är så lika att folk i Europa blandar ihop det. Alla rumäner får dras med de fördomar som finns om romer. Vi kom in på integration, gränser, regler, frihet och om det egentligen är någon skillnad på ett socialistiskt eller kapitalistiskt samhälle. Vad består den i, i så fall? Och är det inte hela Europas ansvar att arbeta mot rasism mot romer, inte bara Rumäniens? sa Romelo. Vi betalar också pengar till EU.
På vägen hem varnade de mig för hundarna. Jag som aldrig varit hundrädd, känner en lätt ilning när jag ser dem rusa fram i flock över tomma mörka gator. Strax i väg för att träffa en litteraturprofessor, tillika rektor, på Bukarest universitet.



If you pretend you work we pretend we pay

Bukarest Posted on Tue, June 09, 2009 17:56:41

Första dagen i en ny stad är alltid lite konstig. Särskilt om man kommer med tåg klockan 5.44 på morgonen, har väckts av passpoliser fyra ggr under natten och dessutom sovit natten dessförinnan på ett annat tåg. Men Bukarest är extremt. Jag har införskaffat en guidebok. I den står det att första intrycket, för de flesta, is less than favourable. Men att staden har så mycket under ytan. Det kan ju vara en omskrivning för en sjukt otrevlig stad. Det kan också vara sant.
Bukarest är ganska svårt att älska, initialt. Det är stort, det är massor av bilar, det är skitigt, det är hur mycket affärer som helst, nergånget och snurrigt. Att det dessutom byggs så mycket att min ett år gamla guidebok redan är inaktuell och därav ibland omöjlig att ha som karta, gör ju inte det hela enklare. Hela gamla stan, eller historiska centrat som det står på alla skyltar överallt är uppgrävt. Det renoveras, grävs, rivs, byggs eller vad de nu var. Men varenda gata var ett hål, som man kunde korsa via små broar mellan de olika affärerna eller barerna som fortfarande var öppna. Sedan kom jag fram till Piata Unirii, som är en gigantisk plats, stor som tio Sergels Torg ungefär, och domineras av ett lika gigantiskt varuhus. Där inne fanns hur mycket olika affärer som helst, men i princip inga jag kände till och känslan var inte av lyx, utan bara av gammal öststat.
Vi har alltid varit sist och vetat minst, sa regissören Hanno Höfer, som jag träffade i dag. Under 50 år visste vi inget om världen, det tar lite tid.
Han är del av den nya generationen filmregissörer som tar över världen, med Christian Mungiu i spetsen. Just hemkommen från Cannes där deras nya film Tales From A Golden Age, visats, var han rätt van vid intervjuer. Men ovan vid frågorna.
När han skulle beskriva dagens Rumänien sa han bara changing. Och det fick ju jag också bekräftat för mig på min rundvandring. Det är den gamla socialistgenerationen, som fortfarande lever efter devisen “om ni låtsas att ni arbetar, låtsas vi att vi betalar”, blandat med de som är 22, inte minns socialismen, vuxit upp i en superkapitalism, kanske varit i Europa och arbetat och nu gör karriär med armbågar vassa som knivar. Det är de gamla som röstar på det främlingsfientliga partiet, sa han, och oroade sig inte så mycket för de strömningarna i Rumänien. De dör snart. Mer oroades han i så fall av den råkapitalism som den unga generationen stod för – där solidaritet är ett förlegat ord.
Men om några år tror jag att Rumänien kommer vara som Grekland eller Spanien – i dag är vi fortfarande lite bakom, lite oinformerade, sa han. Det tar tid.

Och det tar tid för mig. I varje ny stad blir första intervjun som en lång lektion. Hur funkar det här? Hur tänker du? För sedan visar det sig förstås att man får olika bilder av olika människor. Men jag tänker på den filmprofessor, med rötterna i Rumänien, men som nu bodde i England, som jag träffade i våras. Allt hon sa, motsas av Hanno. Om filmindustrin, om Dracula (att folk skulle lärt sig göra film av Hollywood-folk som kom och gjorde Dracula-filmer, tyckte han bara vara bullshit. De kommer hit, åker till Transylvanien och gör sina b-skräckfilmer och sen åker de hem, vi har inte lärt nåt av dem, sa han), om Rumänien. Men det är klart, vad vet hon? Hon har inte bott här på tio år och efter vad jag har förståt hittills, finns inte det Rumänien hon lämnade kvar. Kolla på det där huset, sa Hanno. Det fanns inte för mindre än ett år sen.



Hundattack

Bukarest Posted on Tue, June 09, 2009 08:29:04

Framme, äntligen! Men möttes av en hund så fort jag klev av tåget, som attackerade mig! Nafsade mig i benet och skällde, mycket obehagligt.
Nu ut i Bukarest-hettan!