Blog Image

en blogg

tove leffler

------------

Living the dream – och orka säga LOL

Berlin Posted on Sun, September 20, 2009 20:53:25

Jaja, självföraktet är ju medelklassens främsta kännetecken (samt att gå i tearapi), så jag antar att allt är som det ska.

I fedags: mail, klistra in dokument à 300 000 tecken och trycka på sänd till Richard. Svar efter en minut. Ångest, vågar inte öppna. Öppnar: automatsvar: jag är pappaledig. Inte från mig, my dear.
Sedan Y-arrival och tapas på Marienburger strasse och sen vin på luxus på Belforter strasse. Följt av prat på balkong i ljummen septembernatt à la Berlin fram till sju. Lördag: frukost på Manna på Marienbruger strasse, sedan långsam promenad via Kollwitzstrasse och Kastanienalle mot Mitte (med otaliga stopp i allt möjligt som innehöll diverse Ylva-relaterat stuff). Jag köpte två huvudbonader, känner att det är melodin för hösten. Clown, pojke och huvudbonader blir bra. Lunch på Monsieus Wong sedan mer gång på Auguststrasse med gallerirunda inräknad (utan konst att skriva hem om). Hem, byta, middag med Tina på italienaren på Winsstrasse. Följt av vernissagefest på Torstrasse, med bilder jag inte heller behöver skriva hem om och liten dipp pga rökförbudet som inte nått hit. Avslutas med sängfösare på liten bar där tiden inte hänt på Torstrasse, samtal med Felix som är född i Östberlin 30 m från muren, spelade fotboll mot den som liten, med vakterna i tornen, som överavakar. Vi tyckte de såg roliga ut. Berlin var ju inte resten av Östtyskland, inte en kommunism som vi föreställer oss. Men ändå: ledaren på bilder i klassrummet, historierna vi aldrig hört etc. Söndag: frukost på lite bio-kafé på Winsstrasse, sedan utflykt (à pied) till Velodromen och Simhallen strax norr om Danzigerstrasse. Nergrävda i jorden ligger dessa idrottsplatser. Velodromen, helt tom och svart, men man kunde ana träbanan och kunde tänka cyklar som viner runt. Fint. Simhallen, konstigare, nersänkt, mörk, en superurban och hård miljö, sedan de nakna kropparna, precis bredvid, innanför glas. I entren fanns en trappa av trä, rakt upp ur marken, i kontrast till allt.
Promenad nerför Prenzlauer allé och sedan U-bahn till Moritzplatz och community garden. Där odlas allt du önskar i lådor, som ska växa till tusentals nästa år. Man lagar boeuf bourgignon i parken, serverar biologiska drickor och öl och ett band spelar. Alla sitter på trästolar eller på marken, barnen klär av sig nakna och cyklar runt, till vårt bord kommer arkitekterna, litteraturvetarna, journalisterna. Känns väldigt Berlin, säger Ylva. Sedan hem, plocka ihop, sista middagen på portugisen på hörnet , utomhus i bara tröjan, sallad med räkor och äpple. I morgon mot Sverige, Malmö, Gbg och verkligheten. Antar att straffet kommer, så jag försöker att inte tänka på det.
Mamma, berätta för mommo.
Gonatt



Halvheten är evigheten

Berlin Posted on Fri, September 18, 2009 16:06:49

Medan allt fortgår som vanligt med Anna Ankor, Rolandar, Robertor och Hägglundar har det avslutats här. Att trycka på sänd-knappen med ett mail som innehåller bifogad fil med dryga 300000 tecken är inte bara läskigt, det är en helt sjukligt förlösande känsla också. Fredags-feeling brukar det ju kallas. Alltså. Hade staplat slut på slutet i sann Hammarén-anda men tog bort flera, så nu är nog bara ett kvar, eller kanske två. I Berlin skiner solen, jag ska träffa Erik B en sväng och prata om Gud och konst för Snittet och sedan kommer Ylva. Har blivit tipsad om bar och sauna här i närheten så kvällen kan sluta lite hur som. I morgon häng med Tina och kanske Ylvas kompis. Prenzlauerberg kryllar ju, som bekant för många, av små designerbutiker, second-handshops etc så Ylva kommer säkert få sitt lystmäte. Jag får väl ta med en pall.
Det är något extremt märkligt med att skriva en så lång text och som innehåller så mycket mer av mig, än något journalistiskt någonsin kan göra (även om Skala närmade sig och vissa av min program för Kulturradion också har gjort det). Samtidigt går det inte att överse, det är för mycket, för omfångsrikt. Konstigt med så mycket jag att det inte går att greppa. Kanske var det, det som gjorde mig lite illamående i förra veckan. Ibland blir texten också något mer, jag vet att detta kommer att låta som flum, men i vissa delar har verkligen orden kommit före den medvetna tanken, särskilt i dialoger eller i texter som är mer känslomässigt flödande. Det är spännande. Om det blir bra, vet jag inte. Läste ändå slutet för några i går. Sorgligt sa en, jag tycker det är ganska hoppingivande. Titeln skaver ännu. Ska prata med förläggare, men något med Sanning känns väl bra. Som ett livstema.



I was not going out

Berlin Posted on Thu, September 17, 2009 14:45:08

Det börjar verkligen hända saker med det där manuset nu. Ser någon form av slutresultat. Väldigt tacksam att folk runt mig verkar vara så mycket mer övertygade om min kompetens än jag. Hoppas här på dålig självinsikt. Tittar på uppdelningar nu. Lyssnar på Klassisk förmiddag. Men läser också med ökad beklämdhet Newsmill från igår och i dag Göran H i DN. Man trodde ju han hade insett ett och annat efter den rättmätiga kritik han fick i somras. Det hade han inte. Ingenting faktiskt. Fortfarande denna generella och oklara Svensson-formulering, fortfarande dessa märkliga oblandnigar av begrepp (vänster, radikal, intellektuell, kulturskribent och vidare: Claes Borgstöm och Reclaim the street). Jag har ju svårt att tro att man vinner något när man slår så blint mot alla. Snarare känns det ju som att väldigt många ingår i åtminstone någon av alla de grupper han kritiserar på lösa (för att inte säga inga) grunder. Skönt att se alla mothugg de intellektuella, radikala, vänster, kulturskribenter och liberala levererar. Inte för att jag tror att debatten i Italien eller Tyskland saknar vare sig Hägglundar eller Ankor, men det är för all del bra för både hjärta och arbetsro att inte ha språk för att kunna ta in det. I Berlin kan jag i alla fall handla endast eko-mat på min närbutik (ja, ich weiß, ich wohne in Prenzlauerberg), lyssna vidare på alla min ljudböcker, där den senaste i raden är Ingela Ohlsson som läser Birgitta och Kristina. Lite insnöad på historisk fiction, av förklarliga skäl.
Ja, annars så är jag glad att den musik jag får mig till liv nuförtiden i alla fall är så bra. <!–
WriteFlash('’);
//–>Nästa vecka börja arbete igen. Bokmässa och sedan Medierna resten av hösten. Men innan dess manus till Richard i morgon och Ylvabesök under helgen.



The Gospel Train

Berlin Posted on Wed, September 16, 2009 12:37:43

När jag sitter och skriver och samtidigt läser på om 1880-talet i världen (som det blir nu ser jag) och ser hur utbyggnaden av järnvägen har varit en av nyckelhändelserna i vår historia, som bidrog till den andra industrialismen, som bidrog till att Kalifornien över huvud taget är vad det är i dag (till exempel en stat som varit ett av världens rikast länder om den vore ett land) och som öppnade världen för oss och oss för världen (på ett konkret och bildligt plan där “osset” kan vara vem som helst). Sorgligt då att ständigt bli påmind om vilken ekonomisk förlust det är att ta tåget. jag flyger ogärna, av både politiska och mer psykologiska (fobiska) skäl. Även själsliga. Den här vändan i Europa tog jag först tåg ner till Göteborg från Stockholm (800 kronor), sedan vidare med tåg till Berlin (omkring 2000 kronor). Därifrån tåg till Diano Marina, nattåg dock, så man får väl räkna det som någon form av hotell (över 2000 kronor). Tog sedan tåg tillbaka till Berlin (3000 kronor) och ska snart sätta mig på ytterligare rälsburen farkost till Malmö (1400 kronor) och sedan vidare till Göteborg och bokmässa (143 kronor!). Vad denna resa hade kostat med flyg vill jag inte ens tänka på, och man ska betala utsläppsrättigheter blir kanske skillnaden inte så stor, som en klok vän påpekade. Men i värld, där vi ständigt påminns om klimat, miljö, utsläpp och koldioxider och växthuseffekt är det svårt att försvara att det ska vara så enormt mycket dyrare att resa med tåg än med flyg. Jag klagar inte (hör påhoppen: ta flyget då! och sluta gnäll), och jag vill inte heller slå mig på bröstet som någon Jesus-masochist som offrar mig för världens synder. Vill bara peka på att något står väldigt fel till om ekonomin ser ut så här och att någon (politiker, opinionsbildare) borde göra nåt. Jag vet att det är menlöst att säga så och dessutom naivt, men alla tomma ord om klimat blir extra tomma i min tomma plånbok. Gott samvete dock!
Har för övrigt sett första avsnittet av Den stora resan nu (försöker springa ikapp den svenska mediedebatten, inte så svårt om sanningen ska fram. Såg även pk-debatten om Boströms AB-artikel på nätet i måndags. Det var självgodhetens förlovade land som sedan gick över i konsensus-fest det) och den ger mig mycket dålig eftersmak. Jag tycker, som jag misstänkte, att vi och de-tänket är plågsamt närvarande hela tiden. Där vilka viet är inte behöver förklaras. Schabloner staplas verkligen på varandra, det mår ingen bra av. Bilden av svenskheten behöver liksom inte heller förstärkas, skulle vi inte jobba på att vidga våra mentala kartor något? De medverkande svenska familjerna säger att det är just det som de vill, men jag har mycket svårt att tro att en sådan här resa förändrar deras bild av infödingar eller primitiva folk. Caroline Hainer skriver bra här förresten.
I mitt skrivande följer Loney dear, Ingenting och Taken by trees mig. Samt alltid och ständigt Wim Mertens förstås. <!–
WriteFlash('’);
//–>



Naturen var renare än grundstenarna

Berlin Posted on Wed, September 02, 2009 14:39:35

Har fastnat i grubblerier kring narrationen och dramaturgin. Kronologi kan verkligen skapa känslan av upprabblande, så nu måste jag omstrukturerar, alternativt korta ner eller bryta upp. Vill fokusera mer på kärleken, den kärleken. Det är ändå hennes drivkraft, eller i alla fall drivkraften i den här romanen. Känns helt rätt i tiden med tanke på all fokusering på Hemligheten och annan anknytningsteoretisk litteratur. Men jag anser ändå att det privata är poltisikt ju, så det blir inga problem med det. Men nu problemet: kan kronologiskt berättande funka om man lägger in återblickar? Hur gör man för att de ska kännas naturliga och för att inte heller de ska bli som pliktmässigt upprepande? Jag jobbar nu med samtida populärkulturella referenser, det är också roligt. Tror att det bara blir tydligt för vissa, i mina kretsar kanske? Men det triggar mig något.
I dag kommer ingen info från Berlin. Jag har endast gått ut och köpt lite bröd i morse, lyssnandes på Livläkarensbesök (som förtas fullständigt att att Torsten Wahlund läser, can’t stand). Sedan grävt ner mig i min bok och nu i olika verk av Anne Charlotte för att hitta stoff till bakgrund och minnen. Skulle ändå säga att jag jobbar journalistiskt: samlar fakta, analyserar och lägger fram på mitt eget sätt, något vinklat. Väljer min sanning. Fuskar ibland i twittrar lite, men annars bortkopplad. Snart totalt då jag inte vet hur internettigt Diano Marina är. Tar tåg 18.05 i kväll. Framme vi lunch i morgon.

Liguriska kusten för lite knappt ett år sen. Enligt SMHI ska det vara 27 grader och sol där i morgon.



Hemma hos Wallraff

Berlin Posted on Tue, September 01, 2009 18:31:18

Berlin mötte med fuktig het natt och strålande sol, sommarvärme i morse. Satt hela tågresan och funderade ut vad jag skulle skriva om Odell och om SVTs nykolonialism. Innan tåget blev en timme försenat och jag mest satt och bet på naglarna (eller det gjorde jag inte, eftersom alla runt mig hostade och nös och hade svininfluensan – alcogel, my hero) och bad till Gud (det nya heta) att jag inte skulle missa anslutningen i Hamburg. Uppenbarligen är Gud het på lite publicitet eller nåt och tackar mig för 15 min i p1 i oktober, hence, hann med tåget. Jag kan också välja att tacka Deutsche Bahn som väntade in oss. Sen var jag för trött för att skriva när jag kom hem/fram. I dag känns allt lite överspelat. Men jag tycker att det är en galen dom. Jag tycker det är än galnare att det finns de som hävdar att hon inte borde dömts om hon varit journalist. Jag ser att Nicholas Annika Flynner anser att det är en rättmätig dom utifrån juridiska grunder. Men i det måste man väl ändå väga in all den godtycklighet som är (och kanske måste vara) praxis i vårt rättssystem. Det finns fördomar bland de som dömer, bland de som anmälde, där saker med största säkerhet har vridits ett antal varv. Ser man hennes egen video skulle jag inte klassa det som våldsamt motstånd. Vad är i så fall våldsamt? Dessutom, måste den konstnärliga aspekten vägas in och det handlar om ett iscensättande av något som är verklighet och som inte känns okej. Är det inte bra att vi får reda på det? Jo, men det är journalisters uppgift, eller? Herregud, vi går ju en utbildning för att lära oss! Hur skulle det se ut om alla kallade sig journalister sådär? Ja, tänk, huvvaligen.
Sedan blev jag genom Mårten Arndtzéns fina reportage påmind om Nellie Bly och att Odell inte var först minsann (man är ju sällan det). Och blev även påmind om att 1880-talet verkar varit årtiondet att leva. Utan Tvivel. Tänkte jag, innan jag åter blev upprörd över SVT-satsningen, som också påminner mycket om 1880-talet men på ett betydligt mindre charmigt sätt. Formuleringar som ”primitivt stamliv på andra sidan jordklotet” och “Där ska de under några veckor leva med tre olika naturfolk i deras vardag – utan el, säng och morgonkaffe” får ju en att sätta just morgonkaffet i vrångstrupen. Att wallraffa och avslöja vår egen sunkiga psykvård, det är inte okej, men att wallraffa runt bland så kallat naturfolk för att “lära känna andra sidor av sig själv” (som en pappa uttrycker det) och exploatera samt förstärka en sån urgammal och sunkig bild av vi och dem, det är tydligen underhållning. Hoppas de gör våldsamt motstånd. Och som Johannes Forssberg så klokt uttrycker det, så är traditionen att använda ädla vildar som redskap för att komma över vår ångest över det moderna livet lika gammalt som kolonialismen. Han poängterar även detta att de fått betalt i majsmjöl, vilket är så regelvidrigt i sammanhanget att jag inte ens orkar tänka på det. Som om själva progra idén i sig inte är kränkande nog. Men läs Forssbergs krönika!
Ja, det kändes på flera sätt skönt att åka. I Berlin är det första jag möts av en ilsken artikel om Gema, Tysklands motsvarighet till STIM och jag ser mycket välkända formuleringar som att de “been very slow to deal with the internet’s impact on the music industry” eller “GEMA is a bag of cunts”, sagt av musiker. Nu verkar GEMA driva sina fall längre än STIM, even steven. T ex driver de just ett case mot några föräldrar som lagt upp en youtube-film där deras barn sjunger en sång. De vill har pengar. Jaja, jag bär ditt barn. Skicka pengar!
Själv har jag kommit 17 sidor i mitt fixande med Anne-Charlotte. Men början är mest arbetad, så det går nog långsammare sen. Ska fortsätta nu.
Förresten, Rosenlarv har release för Anne Charlottes Kvinnlighet och erotik den 1 september om ni är i Stockholm!



Ich bin kanske ein Berliner aber ganz nicht deutsch

Berlin Posted on Wed, May 20, 2009 15:50:01

Alla pratar verkligen om VM 2006 som the turning point. Då man kunde börja vifta med flaggor och känna sig stolt igen – ändå – när det skanderade Tyskland på Brandenburger Tor, tog det liksom emot att skrika Deutschland, låg fortfarande inte helt skönt i munnen, så de skrek Schland i stället.
Berlin sticker också ut, det är inte som andra städer i Tyskland. Frågan är då vilken stad som är som andra städer i Tyskland? När jag träffade fotografen David Fischer, som kommer från en stad i södra Tyskland, nära både den franska och Schweiziska gränsen var ju den speciell, likaså Düsseldorf, där musikern Filip växte upp var en märklig stad, sa han.
Få ställen i Europa är också öst- västkänslan fortfarande så påtaglig. Det pratas om skillnader mellan öst- och västattityder och det enligt mina informanter, umgås västare med västare och tvärtom. Men Berlin är ju också speciellt, bland de unga så är de flesta flesta inflyttade – få är födda där. Däremot pratar jag med en taxichaufför som är född och uppvuxen i Berlin, eller förlåt, Västberlin. Han kände sig fortfarande mest som en västberlinare, även om han bodde på fd öst-sidan i dag.
– Det var ju ingen sammanblandning, ihopslagningen, det var ju bara att Öst blev västifierat, säger Ruschka, som väste upp i Bayern. Nej, jag träffar inga autentiska östberlinare. Och ingen jag träffar, träffar dem heller. Man umgås inte över gränsen. Inte ens de som bor i übergentrifierade Prenzlauerberg umgås med östbor.
– Det är en annan slags kommunikation, säger David Fischer. Inte den intellektuella, medvetna kommunikationen, men ”the gut-communication”, om man kan prata om det. Den är så olik.
Och även om folk vrider sig obekvämt när tyskheten ska beskrivas och det för många mest verkar handla om att ”we are the shitty people”, så finns bilden där inpräntad: militäriska, strikta, tråkiga, korrekta. Och det där lever ju kvar ända sen Bismarck, säger Ruschka.
Och det kanske inte är så konstigt att det blir svårt med det som kallas integration, om inte ens tyskarna själva vill vara tyska.

Nu är det Sverige ett tag. Märkligt. Och sen! Warszawa, Sarajevo och Bukarest.



Museum of misery

Berlin Posted on Sun, May 17, 2009 21:00:27

Jag praktiserar min femspråkighet och har i dag gjort intervjuer på tyska. Först träffade jag Dirk och hans tjej som jag inte minns vad hon hette och som var från Ryssland. Sedan hamnade jag hos några Prenzlauerberg-föräldrar som drack latte machiato och hoppades att tyskheten var svagare i dag än för 20 år sen. Över huvud taget verkade de inte tycka att det där med tyskhet var nåt att ha. De pratade mer om kultur, musik, litteratur etc. Och om att bo i Prenzlauerberg där pappor tar hand om sina barn, det är kanske Europeiskt i dag?
Men en av de där föräldrarna kom från Sydafrika och när jag frågade vad han kände sig, sa han alla gånger afrikansk. Ialla fall inte europeisk. Men jag lovar att hade man placerat honom framför någon som bara skulle gissa var han kom ifrån, hade de nog gissat på typ England – fördomsgenetiskt alltså.
I en park nere i Mitte träffade jag sedan två danskor, det är på nåt sätt också typiskt för Berlin, fullt av kulturarbetare från hela Europa. När jag träffade professorn på University of London i Paris, Andrew Hussey, kom vi att prata lite om Europas “svarta” historia: kolonialism, diktatur, nazism, förintelsen, järnridån och rasism. Hur konstruktivt kan skuld vara för identitetsskapande. Han sa att Berlin blivit någon form av Museum of Misery och han trodde inte att det var särskilt konstruktivt.

I går gick jag runt i det där muséet som har sitt centrum runt Check-point Carlie, men egentligen syns precis överallt. Med tanke på hur ofta ord som demokrati och frihet och jämlikhet etc kommer upp när folk ska försöka definiera det där med europeiskhet, är ändå den här bilden förhållandevis frånvarande. Men ska Europas mörka sida bara vara förintelsen och järnridån? Vad händer då med det som fortfarande pågår? Blir dessa miserymuseum ett sätt att slippa tänka på mer samtida brott? Skuld är dessutom sällan konstruktivt, och frågan är om den ovilja att prata om en gemensam tyskhet, som jag mötte i går, beror på postmodern medelklasstillhörighet i Prenzlauerberg eller om det faktiskt beror på en konstant påminnelse – överallt – på att tyskar inte är speciellt bra människor.