Blog Image

en blogg

tove leffler

------------

Don’t cry for me

roma Posted on Thu, May 14, 2009 19:37:02

Just nu spelar de Don’t cry for me Argentina med Madonna i hotell-lobbyn dit jag blivit förvisad eftersom de inte har internet på hotellet jag flyttats till. På mitt gamla hotell rensar de avloppen och här luktar bokstavligt SKIT.
Sista dagen i Rom. Non mi piace. Men jag har bränt mig på bringan i solen, så kanske bra att åka norrut. Möte i dag: Emanuela Ponzano. Hon är skådis och regissör och har satt upp Den Starkare av Strindberg. Det är en av hans bästa pjäser. Dessutom har jag faktiskt spelat den när ajg var 18 och hade skådisambitioner. Dessutom ligger den till grund för Bergmans Persona (som kanske är hans bästa film?), som Ponzana gjort en re-make av. Den ska visas på en filmfestival i Taiwan snart. Italiensk-ungersk-belgisk regissör gör film med svensk förlaga som premiärvisas i Taiwan. Nice. Apropå italienarnas ointresse för Europa, som ibland syns, pekade hon på Berlusconis totala kontroll av media och att det helt enkelt visas väldigt lite av omvärlden, men också en trygghet i en egen “stor” historia med Dante, Michelangelo, Da Vinci – you know. Romariket ska gås igenom i historieundervisningen och sedan Italiens långa splittring och olika små kungadömen och enandet till slut. Inte mycket plats för annan historia.
Jag håller i alla fall tummarna för att hennes tolkning av Persona/Den starkare ska visas på Stockholms Filmfestival.



Martyrernas och änglarna

roma Posted on Thu, May 14, 2009 19:23:17

Min favoritkyrka i Rom är St Maria dei Angeli et Marteri.

Det var en av de sista byggnader Michelangelo gjorde, på platsen där det gamla romerska badet Termini låg. Han ville bevara så mycket av det gamla när han gjorde kyrkan coh därför var den när den byggdes spartanskt inredd med mycket sten och mycket vitt. Kupolen var helvit och glasfönstret längst upp i den helt ofärgat. Han behöll också mycket av det nergågna och trasiga. Känslan av badet. Sedan kom 1600-talet och barocken och man tyckte att den avskalade inredning av tråkig och såg fattig ut. Alltså, dags för omgörning. Hela kyrkan målades i guld och överflöd, för så skulle kyrkor se ut då. I dag slits Roms arkitekter och stadsplanerare med hur man ska göra. Ska man ta bort alla överdådiga utsmyckningar och återgå till det som Michelangelo hade tänkt? Men målningarna i kyrkan tillhör i dag också historien och är antika och värdefulla. Dessutom säger ju de också något. Det hela har blivit något slags mellanting, varken hackat eller malet kan man säga.
Jag är dock mycket förtjust. Visar på historiens bräcklighet och godtycklighet.



Stealing beauty

roma Posted on Wed, May 13, 2009 22:23:03

… hette en ganska kackig, sexistisk film som kom 1996, gjord av Bernardo Bertolucci med Liv Taylor i huvudrollen. Hon spelar en amerikansk tjej som åker till Toscana en sommar för att söka kärleken och sin pappa, typ. Det fanns några roliga inslag, minns jag. Och så var soundtracket gjort av Portishead. Det var ju hett då.
I dag besökte jag ett hus som precis ut som det huset hon kom till i filmen. Ett bohemsikt konstnärshem på den italienska landsbygden. Fast det här var ju inte Toscana utan Grottarosso utanför Rom. Likväl.
Innan dess hann jag träffa smattrande och sprudlande studenter utanför politiska institutionen på Sapienza. Två Marco och två Claudia pratade så snabbt att jag kanske förstod hälften, men det handlade om Berlusconi (som de inte ville förknippas med) och Hitler (apropå en gemensam europeisk identitet i framtiden). More to come.
På väg därifrån:

Ferrovie till Due Ponti där Sergio Scapagnini hämtade i samma bedårande cab som i går och så fick jag komma in i hans studio/kontor. Ett gammalt garage totalt överfyllt av saker. Jag är en samlare, sa han. Jag slänger aldrig något, varken vänskaper, kärlekar eller saker. På band sa han att en så ung nation som Italien ändå har enats förvånansvärt snabbt. Kanske tak vare krigen. Men att unga nationer också är bra grogrund för de fascistiska och kommunistiska partier som fortfarande lever och frodas i Italien. Mest pratade vi dock om regionala identiteter.
Med hans dotter, Serena, pratade vi mat. Också regional, men ändock viktig. Fick det bekräftat när det bjöds på pasta, bröd, ost, sallad och massor av inlagda grönsaker till lunch. Och glass till efterrätt. Ta två, sa Sergio när magen redan stod i fyra hörn.
Serena intervjuade jag bredvid deras pool i den enorma trädgården. Hon är alltså konstnär och går att se på Tjolöholms slott utanför Göteborg nu, om man vill. Italiens kulturliv blir bättre sa hon, mest tack vare nya influenser från invandrade (Italien har inte varit så bra på den biten förut). Konsten mår bra av globalisering. Själv använder hon främst kinesisk teknik när hon målar.
Sedan visade Sergio mig sin lekstuga. I ett hus hade han byggt upp hela sitt liv med ett modelljärnvägslandskap. Allt fanns där, hans födelsehus, hans skolor, deras hus i bergen (när L’Aquila, men klarade sig), nya huset utanför Rom och hans platser i Indien (där han tillbringar mycket tid). Det var som en minivariant av det huvudpersonen försöker skapa i Charlie Kaufmanns enastående film Synecdoche, New York. Fantastiskt på många sätt. Tyvärr hade mina batterier i kameran tagit slut då.



Rom i en cab

roma Posted on Tue, May 12, 2009 22:01:50

Roma bjuder på strålande sol och fortfarande nu, tio på kvällen 25 grader. Har promenerat och staden är överfull av människor. På Piazza di Spagna var det så mycket folk att det knappt gick att ta sig ner. Skolklasser, I suppose.
Jag har i dag träffat producenten Sergio Scapagnini. Han gör film i och om Indien och Napoli Dessutom har han en dotter som är en enastående konstnär som heter Serena. Hon ställer just nu ut på Tjolöholms Slott! Tänk er, gå gå gå!
Sergio hämtade upp mig i sin cab.
Sedan satt vi på Via Veneto och åt snacks och drack kaffe. I morgon ska jag åka hem till honom oc även få träffa hans dotter och prata identitet. De är sanna globe-trotters, med intresse för konst och kommunikation, antar givande. Ska any how bli kul.
Kan också informera om att nästa stora premiär här är:
Si si, lo so. E molto noioso c’é questa immagine che arriva dalla Svezia. Que fa con il nostra identitá?



Européer och de andra

roma Posted on Sun, May 10, 2009 11:49:13

Första dagen i Rom fick jag träffa prorettore Fulco Lanchester. Han kom lite försent, eftersom den mig närstående och han missuppfattat varandra och han trodde att jag skulle ringa. Han var klädd i hatt och någon form av Tyroler-kostym. Jo, han hade tävlat för Italien i alpin skidåkning, berättade han. Lanchester hade man ju trott skulle innebära att intervjun unde genomföras på engelska, men icke. Så det var bara att gräva fram de gamla italienska-kunskaperna illa kvickt och sätta igång. Det gick över färväntan. Fulco pratade snabbt och välregisserat om de olika regionala skillnaderna i Italien, om krigets effekt på den nationella känslan och om närheten/avtåndet till Europa. Skillnaden på EU och Romariket är att EU är ett imperia och Romariket var ett emporio… Jag tror att han menade att EU är mer som ett företag, men ska gå in närmare på det i programmet. Roligt var det i alla fall. Här har Fulco tagit av sig sin tyrolerhatt, men bandet runt halsen vittnar ändå om alp-stilen, tycker jag.
Efter mötet med honom köpte jag ett lexikon och italienska Vogue (har förstått att chefredaktören där, Franka Sozzani, är intressantare än andra efter det svarta numret förra året. Snyggt nu också faktiskt), eftersom veckortidningar har lättare språk än t ex L’Espresso. Satte mig på ett fik för att plugga och guess what happens. Killen vid bordet bredvid lutar sig fram och frågar om jag är svensk. Det visar sig att han jobbat i Lund i två år, talar lite svenska, bra engelska och älskar Espressor House stora latte. Ett under när man bor i landet med världens bästa kaffe… Well well. Vi börjar prata och ganska snart förstår jag att här är ytterligare en person med tydlig bioligistisk och essentialistisk inställning till livet och människor. Det ger mig rysning, måste erkännas. Han var dessutom för krig, man måste ju försvarar sig (särskilt Israel när de blir beskjutna av terrorister i Gaza), tyckte att det var bättre att hålla ihop ett äktenskap och var otrogen (det italienska sättet, förklarade han för mig) än att sklijas och att muslimer inte borde komma hit. “Det finns ju bra invandrare, men de flesta vill bara åt våra pengar”. Jepp, sa han som bott två år i Lund. Men det är klart, förklarade han sen, vi européer är ju mer lika än de andra. Till exempel gillar ju nästan alla europeiska killar fotboll. Även om det finns skillnader mellan svenskar och italienare. Svenskar bryr sig inte så mycket om sin familj, mer om sig själva. Och så skiljer man ju sig hela tiden, i stället för att vara otrogen.
Ja, det var vad jag fick höra under några timmar i den heta solen på ett litet torg i Trastevere. Sen berättade han att hans föräldrar var judar och på besök i Israel just nu, så det kan förklara hans starka engagemang mot palstinier – lite… Dock inte hans argument att de kommer från en annan och mindre utvecklad kultur och därför aldrig kan begripa europeisk demokrati.
Den europeiska identiteten – är det den han står för här?
Det blir bisarrt att Fulco tidigare talat om solidaritet som någon form av europeisk värdering. Och mina tankar om jag var olik amerikanerna på tåget från Nice till Milano framtår i alla sin dumhet. Ideologi är en stark identitet, som vi väljer och som hänger kvar – även om den förändras som all annan. Klass är en annan, vilket många jag mött betonat. Hur jag och Alon på torget i Trastevere kunde bli så olika kan på ett ytligt sätt vara svårt att begripa. Vi är båda européer, våra pappor är journalister (även om hans skrev för en högertidning och min för en vänstertidning, när det begav sig), vi är välutbildade, beresta (han hade också bott i Storbritannien i flera år), ungefär jämgamla, sekulariserade… Gillar fotboll. Ändå finns det inte en por som kan identifiera sig emd honom. Eller vill.
Märkligt och obehagligt nog måste jag ha lagt på min allra mest insmickrande journaliststil, eftersom han senare gärna ville “följa med upp på hotellet och massera mitt knä…”. Puh!



!!!!!!!

roma Posted on Fri, May 08, 2009 20:24:00


Jag är äntligen framme i Rom! Alltså. Men vägen hit, mes amis, har varit något av ett äventyr. Jag vet inte hur explicit jag ska vara, kan bli tröttsamt, men kortfattat. Vägen från Bilbao till Miranda och sen Hendaye gick smärtfritt. På tåget till Bordeaux träffade jag Helene, som var från San Sebastian, men bodde i Paris nu och läste franska samt jobbade. Den första jag mött som inte kände sig speciellt baskisk, utan mer spansk. Hon kunde också prata om någon form av europeisk identitet, eller kanske medelhavsk. Det var all fine tills hon började prata om att de var för slappa mot immigranter i Paris och inte ställde några krav, hence riots. Tacka visste hon Spanien…
Bordeaux var fint, men då hade jag inte fått någon mat på hela dagen, så var vrålhungrig (första klass på franska tåg betyder, betala för mat uppenbarligen).
Delade couchette ner till Nice med fem andra! Flera snarkade! Det hat som väcks hos mig när folk snarkar är säkert inte sunt eller ens förståerligt, men så är det. Jag ser rött. Det var så trångt och så varmt att jag inte begriper hur jag kunde sova, men kanske var det tack vare Liza Marklunds En plats i solen i öronen. Då var den bra på nåt sätt i alla fall.
Tåget från Nice var 40 minuter föresenat fån start. Det var exakt den tid jag hade mellan mina tågbyten i Milano. Efter att 40 amerikaner med 400 000 väskor, varje vägandes ungefär 40 ton, klivit på i Monaco var vi 50 minuter försensenade. Innan dess delade jag kupé med ett franskt par från Paris, men som också hade hus i Marseille. Nu var de på väg till Venedig, för att de “älskar den staden”. Den ene var teaterproducent i Paris och den andre hade en inredningsbutik. De var vad man brukar kalla Double Income No Children. Det var också all fine tills de började prata om europeisk identitet och hur de immigranter som var muslimer nog ändå inte kunde anpassa sig och kanske inte borde komma hit. Kulturkrock. Det kan vara det ordet jag hatar mest på jorden.
När amerikanerna vällde in fick de i alla fall byta kupé och plötsligt delade jag i stället utrymme med fem amerikaner och tre gånger så många väskor.

Ovanför: amerikanernas väskor.
Sällan har inklämd i ett hörn passat så bra som beskrivning. De var familj och kom från Maine och Florida. de hade varit på kryssning i Medelhavet och besökt Cannes och Monaco och ett ställe i Italien. Nu var de på väg till Venedig någon dag för att sedan fortsätta ner till en liten ort på östra kusten där en av dem hade “relatives” – oklart vad det betydde. Sedan vidare till Florence, Rom och sedan hem. Två veckor tog deras resa. Plötsligt känns min Europa-tripp som en slow-ride. de klagade hela tiden på att det inte fanns någon mat, de köpte diet Coke och Pringles och visade bilder på sin dator. De väcklade upp kartor över Italien, men begrep inte var vi var. De blandade ihop Sverige med Schweiz och frågade om det tog en timme att köra 30 km med tåg. På det stora hela bekräftade de varenda fördom jag har om amerikaner och jag kände mig plötsligt “europeisk”. Det var bisarrt att för första gången på den här resan tänka och känna så. Sökte jag det? Jag tror inte det. Jag hoppas inte det. Likväl, inte trevligt. Plötsligt ringde den ena damens telefon och det var hennes bror från USA. Hon frågad hur han kunde nå henne där och sa sedan, upprymt, till mig:
– Han slog bara det vanliga numret och kom fram trots att jag är i Europa!
Sedan förklarade jag för henne hur man slår landskoden för att kunna ringa till USA och hon ringde sin dotter. Sedan var jag deras hjälte resten av resan.
I Milano gick det lätt att bara sätta sig på nästa tåg till Rom, eftersom jag missat mitt. Där gjorde jag för övrigt hjälte-insat nummer två denna dag (observera allt utan mat pga väldigt dligt med sånt på italienska tåg också, men jag var ju “europé” och ville inte ha pringles till lunch) och hjlpte Shelly och Jim (ett gift par med cirka 20 år mellan dem) att hitta rätt tåg, eftersom de också skulle till Rom.
Passerade Firenze där jag en gång tankat en hyrbil med blyfri bensin trots att det skulla vara diesel, vilket resulterade i motorstopp, bergning och hotell på den toscanska landsbygden en kall februarinatt. Då kom vi dit en tidig morgon efter att ha försökt sova i en iskall bil efter galen natt med mexikanska konstnärer mitt i Lucca och besök av tornet i Pisa vid pass tre på natten. Det var dimmigt och ganska mystiskt på nåt sätt. Vi var vrålhunriga och gick mest och väntade på att nån restaurang skulle öppna… Nu var det stekhett och fullt med turister = Firenze gör sig bättre tidig morgon in februari.
Hotellet i Rom visade sig vara av det sunkigare slaget – to put it mildely. Jag är inte kinkig med hotell, det är vero. Men det fanns inget internet, det var stopp i avloppet, gick inte att spola på toaletten. Trött efter en och en halv dags resande och mycket lite sömn gjorde detta mig helt uppgiven. Jag var så hungrig och trött och utmattad… Panik-sms:ade producent och sa att jag måste ha internet, det funkar inte annars! På ett neurotiskt Tove-sätt. Fint dock att receptionisten sa att jag bara skulle göra som hemma, sätta in telefonsladden och ringa upp… Eh, det funkar inte riktigt så, sa jag.
Hittade en sunkig pizzeria med usel pasta, ramlade hem mellan hemlösa och somnade. Vaknade dock några timmar senare av de festande italienska killarna som hade resten av rummen på min våning och knackade och ropade. Har sällan blivit så glad för sms om nytt hotell på annan plats med internet.
Lämnade tidigt och tänkte gå till stationen och ta en taxi, men det visade sig att hotellet ligger precis vid stationen! Dessutom väldigt nära universitetet där jag gjorde min första intervju i dag med professorn Fulco Lanchester – en på alla sätt fantastisk man! En mig närstående hade hjälpt till att boka intervjun då jag befann mig utan varken nät eller telefon under så lång tid. I love mig närstående.
Jag träffar så mycket kloka människor, men ibland dyker verkligen de där andra upp. Åtekommer om en annan sån incident.