Det är oroväckande likt Göteborg här just nu. Vädermässigt. Nu har det varit regn och mulet i tre dagar. Inte vad jag hade väntat, inte vad jag hade beställt. Per favore. Gick vägen upp till Monte Solare i morse. Ungefär halvvägs upp började det regna lätt. När jag kom till toppen hade regnet ökat i styrka och på vägen tillbaka fullständigt vräkte det ner. Tur jag hade jacka med huva. Ändå: mycket blöt.
I går bjöd jag tanterna (jag vet, det låter föraktfullt, men för mig är det ord fyllt av vördnad. Tant, min dröm!) på Prosecco på terrassen högst upp i trädgården, där det också finns en liten scen och där man ser Napoli, Ischias mm. Jag fick en skiva med Villa San Michele-musik, eftersom det var mitt pris vi firade. den innehåller Schubert, Jag vet en dejlig rosa, Wagner och annat typsikt San Micheleskt… Men det är väldigt vackert och bra att skriva till. Sedan satt jag och läste lite, hängde en del på skype, skrev nåt mail. Tog det sista bubblet med Ingrid i biblioteket innan vi gick och la oss. Det var en fin stund.
Ägnade någon timme åt att försöka torka när jag kom hem i morse och har sedan skrivit hela Algerietvistelsen och romansen med araben och nu just första mötet med Pasquale. Å, det är ju nu det börjar bli spännande! Denna unga man som trollbinder henne så. Måste bli bra, får inte bli för mycket. Ändå påtagligt. Jag läser om kvinnlighet och erotik och slås igen av hur roligt hon skrev Anne Charlotte. Hon är väldigt kvick, skulle man nog sagt. Hon är vass som en kniv i sin satir. Samtidigt lyser hela tiden hennes ängslan inför kärleken, dess krav och och dess konventioner igenom. Hur Alie säger nej till den hon älskar, för att hon inte tror att hon kan göra honom lycklig. Ingen god hustru, inget marriagematerial. Det är så enormt modernt, så nära. Jag slutar aldrig att förvånas.
Jag ska använda mig av detta i mötet med Pasquale, då så mycket av den första tiden handlar m hennes ovilja att ingå i det där som kallas äktenskap som hela hennes väsen vände sig emot, men också hennes rädsla för att binda en ung man till sig, som kanske kommer önska något mer, något annat framöver. Hur den eviga kärleken ter sig så omöjlig för henne. Orimlig.
“Du kommer vilja ha en yngre. Jag blir snart gammal och ful.”
Åh, vad hon brottas. Det är hjärtskärande. Och samma som nu förstås. Samma frågor, samma tvivel, samma misstro. Ska det verkligen vara så här? Vem bestämde det? Varför?Inledde dagen med att se alla hyllningar av Stephan Mendel-Enks romandebut Tre Apor. Jag tror den är fantastisk. Atlas ger ju alltid ut högklassig litteratur…. Åndå: ger mig ännu mer magknip än jag redan har. Funderar nu på att göra en Elin Alvemark och typ dra långt bort lagom till Den Kärleken släpps. Eller inte…