Blog Image

en blogg

tove leffler

------------

Villa Fersen

capri Posted on Sun, April 11, 2010 21:30:08

Nu har jag vandrat över hela Capri för att komma till Villa Lysis, eller Villa Fersen (villafärsen – nice ord. Vill inte tänka det, men det liksom klistrar sig fast) som det också kallas.
Jag gick först in till Capri stad där jag inte varit förut. Det fick Santorinis juvelerare att framstå som anspråkslösa. Sen promenerade jag uppför och uppför och uppför och det var visserligen vackert, men denna överdos av skönhet som mött mig här har gjort mig lite mätt. Blasé. I alla fall, till slut nådde jag Villa Jovis som var det palats Tiberius byggde här runt år 20 eller så. Där ville de ha inträde så jag sa bara.
“Vorei solamenete vedere Villa Lysis. “
“E il sentiero, qua.”
Han pekade på världens minsta lilla, brokiga stig som ledde rakt in i skogen. Dock med ett halvpålitligt räcke bredvid. Jag tackade och började gå. Stigen fortsatte bokstavligen över stock och sten och högre innan den plötsligt svängde tvärt och började går spikrakt neråt. Då passade visserligen stenarna bra som trappsteg. Jag hann tänka både en och två gånger onda tankar som: Nu har han lurat mig den jäveln. Bara för att jag inte ville betala 2€ till deras villa, utan hellre se en annan.
Men så plötsligt, när jag precis börjat misströsta rejält och fundera på om denna självmordsstig slutade längst ut på en klippa, dök huset upp. Och jävlar i min låda vilket hus.Ovanför dörren står det alltså: Amori et Dolori Sacrum (helgad åt kärlek och smärta). Man dör en smula. Det är så ofattbart melodramatiskt. Hela huset är ett melodram.Nedsänkt badkar och havsutsikt i badrummet på övervåningen. Vem lånar mig 7,5 miljoner €? Det är nämligen till salu. I källaren, i opiumhålan där han förvarade sin samling av 300 opiumpipor, finns en utställning med lite bilder på Jacques, men även på hans 15-åriga älskare Nino Cesarini, poserandes halvnaken.Å, sent 1800-tal, tidigt 1900-tal, vilken tid!
En liten man satt och vaktade och och gav mig en stencil med lite fakta på italienska som jag redan visste. Annars var det helt tomt. Man kunde bara gå runt i de där rummen byggda för fester nätterna igenom och insupa alt i all oändlighet. Jag gav honom 2€ när jag gick (well-spent) och sa: Vado ritornare. For sure.
Tydligen har huset varit extremt nedgånget men nu upprustat och sålt till kommunen, som vill göra sig med av med det. Någon tänkte tydligen bo där, men det ligger på norrsidan av ön och på vintern når solen aldrig dit. Det i kombination med det utsatta läget, längst ut på klippan gör att det blir svinkallt under vintermånaderna. Men som ett litet sommarhus? Kanske? Jag kan önska mig i release-present.
På vägen tillbaka hittade jag vägen som går direkt dit från Capri stad och den var stenlagd och inte alls så meckig som den via Villa Jovis. Bra att veta.
Tyvärr fanns förresten inte statyn på Nino i helfigur, naken med en snäcka i handen kvar. Sorg.
Jag tycker så mycket om att Nino återvände till den sjuke och nerknarkade Jacques efter kriget och tog hand om honom. Trots att Jacques då hade en ny 15-årig älskare, Manfred.
I huset bodde också ofta det excentriska, lesbiska paret Kate och Saidee Wolcott-Perry. Love.
Men huset! Hela övervåningen som ett enda stort rum med fönster mot Napolibukten. Balkongen och bergen som stupar trehundra meter ner i vattnet rakt under.
Jaha, jag måste alltså sälja filmen till Hollywood.



In och ut ur bubblan och in igen

capri Posted on Sun, April 11, 2010 13:03:18

Man sitter här i den varma och soliga och märkliga Capri-bubblan och så kommer hemska nyheter om plan som störtar i Polen, Kerstin Thorvalls död och dessutom en annan hemsk grej på ett mer privat plan.
Sorg och orättvis olycka som drabbar obarmhärtigt och godtyckligt. Och här sitter jag och skriver och läser i solen och får höra hårresande historier om den en personen mer fascinerande än den andra. Promenerar tidiga mornar upp till toppen och dras mot den där kanten. Folk dör och sörjer och där står jag och fotar tusenskönor.
I fredags firade vi en av de som bor här som fyllde 50. Vi gick och åt på en liten taverna där de i vanlig italiensk stil tittade förvånat på oss när vi kom in vid halv åtta och ville äta. Men sedan fick vi bläckfisk, svärdfisk, pasta vongole och baccala a la Napolitana. Det var kulturtanter galore och väldigt roligt. Adelswärdsdamen fortsatte dra stories om Jacques d’Adelswärd och hans pedofilskandaler, hans opiumberoende etc. Sedan gick snacket in på skillsmässor, barn, yrke, mansdominans mm. På det hela en lyckad kväll i Gudrun Sjödéns tecken. När jag kom hem kunde jag skriva flera sidor.
I går gick det sämre. Fastnade i en dialog som jag aldrig fick till. Varenda replik kändes konstlad, påtvingad, inte som något någon någonsin skulle sagt. Promenerade en sväng mot Grotta Azzurra, men hamnade helt fel och var plötsligt gående på en väg som helt klart helst skulle trafikeras med bilar eller mopeder. De brydde sig inte nämnvärt om mig utan körde om mig så nära att det rev på benen. Jag vände, gick hem och hamnade i långt snack med Ingrid som bor bredvid mig. Sen försökte jag se en Agnes Varda-film, men var för… ja, inte tillräckligt alert alltså. Gick i stället upp tidigt och sprang i morse och sprang en väg som Maria berättat som är plan och asfalt och som går till en utsiktsplats. Inte en människa ute. Helt tomt och lite kyligt i morgonluften. Ja, ni kan ju sitta där och dö lite på mig nu, eftersom jag dör lite på mig själv. Äcklas lite av allt faktiskt. Men, sen kom jag hem och kunde spruta ur mig hela scenen där Anne Charlotte träffar Ibsen i München och den blev faktiskt fin och intensiv. Nu hörrni, vill jag ha musiktips. Jag är så sjukt trött på allt jag kan komma på, men Spotify is here to help. Om jag bara inte drabbades av stora väljarångesten som fort den lilla gröna ikonen studsar nere i hörnet. Fastnar i gamla spellistor, lite Ani, lite Hästpojken och annan skåpmat. Är det här det slutgiltiga tecknet på min ålderdom? Att jag inte kan/orkar/mäktar med ny musik. Nu är det bara Wim Mertens. Inte fy skam. Ändå något av det bättre att hämta ur skåpet. Men ändå, lite deppigt på nåt sätt.
Ohämmad självpromotion
Seså, gå in och bevaka nu.