Nu har jag alltså anlänt till Capri efter flera dygns resa egentligen. Så här såg det ut u hamnen när jag kom in vid fem i eftermiddags. Gosh! Det är så vackert att man blir förhäxad och lite provocerad på samma gång. Meh, lägg av! Typ.
I alla fall åkte jag från Göteborg med tåg i måndags mitt på dagen med hjärtat på felar olika ställen och en utspridd känsla på nåt sätt. Resan flöt på bra, fördrev tiden genom att lyssna på fantastiska och egenartade dokumentärer av Britt Edwall som jag absolut tycker SR borde sända igen som de gjorde med Bosse Lindqvists gamla grejer (hint hint mamma). Glömde klantigt nog min nyckel till Berlin-lägenheten i Stockholm, men som tur var, fanns en vänlig själ i Malmö med nyckel som pinnade ner till stationen och lämnade den till mig genom tågfönstret. Kollektivet va!? Hade en ensamtimme i Hamburg och tog sedan taxi direkt till lägenheten när jag kom fram till Berlin vid kvart över elva.
Tillbringade hela tisdagen med Simon och Joanna. Vi käkade brunch i Mitte och hängde sedan på en polsk konstutställning på KW i flera timmar. Den var mer intressant än bra. För Joanna, som är polsk, rörde det upp en hel del. För mig, blev det åter en påminnelse om att det finns en del som skiljer oss Européer åt. Det blev också en påminnelse om det befängda som en kollega sa till mig förra året: Det finns ingen antisemitism i Polen. Nä, men gå och kolla den där utställningen då och se vad du säger sen!
Sen promenerade vi genom ett vårBerlin, köpte en slags platt filopaj med spenat och feta på turkiska marknaden i Kreutzberg och gick sedan hem till Joanna och lagade polsk gurksoppa och tjockpannkaka. Tina och en Erik kom förbi. Allt var trevligt. Jag var fortfarande lite veck. Sen satte jag ipoden i öronen och gick hem genom hela Berlin. Hisnande känsla vid Karl Marx Allé som alltid. Min kropp reagerar så fysiskt på platser, det är nästan läskigt. Vet inte heller vad det kommer av. Älskar det stora gatorna i Berlin, hatade dem i Bukarest. Och började nästa gråta när tåget åkte in i Rom i dag. Anne Charlotte trodde ju alltid att hon skulle känna sig så hemma i Rom. Sedan kände hon ingenting när hon kom dit, bara tomt. Det växte liksom på henne. Jag kommer ihåg första gången jag kom till Rom i december 2003. Då hade jag iofs varit isolerad i Apricale i ett par månader, men jösses! Jag blev helt tagen, kunde inte sluta älska. Sedan har det fortsatt. Det är ett pågående och smärtsamt distansförhållande, fyllt med skuld. För Italien är verkligen bad news. Ingen svärmorsdröm direkt (eller i mitt fall, jo) och heart is saying yes but head is saying no etc. Kanske är det denna förbjudna känsla som gjorde att jag hetsåt en macka med parmaskinka på tåget mellan Rom och Neapel – och älskade! Han är inte bra för dig! Men förstår du inte jag tycker om honom (min mamma hon säger… osv – för er som minns Carola).
jag var iofs svinhungrig eftersom jag bara ätit en halv asäcklig plastmacka på Tegel i Berlin, sedan väntat i timmar på bagage. Sett bandet stoppa, starta, häva ut tusen väskor som inte var mina, stanna igen. Sedan kom en vagn med random väskor ut från ett förråd och folk från mitt band började gå dit och rycka och jag tänkte: ska man bara ta en? Här verkar ju inget hända. Något är väl i. Men sedan satte bandet igång igen och där kom den lilla 19.5-kilosklumpen (hur pro är man inte om man packar 19,5 kilo?). Sen tåg in till Termini (med då tillhörande känslostorm kring denna jord, som äger mig) språngmarsch till Neapeltåget (grabba parmamacka på vägen) och så iväg. En timme tåg, taxi genom Neapel. Det är casino, sa min taxichaufför. Sempre casino. Kanske dålig tid, försökte jag (klockan var ändå halv fem). Men nej. Sempre casino, notte e giorno, sempre, sa chauffören. Det är Neapel, helt enkelt.
Hann precis med en båt ut till Capri, fick som vanligt vänta i år på bussen upp till Anacapri men blev sedan väl emottagen och sitter just nu i mitt rum och dricker vatten och pustar. Här är min vy:
Telefonfoto, därför nocht so gut. Hade mamma varit här hade hon inte hört syrsorna, men det gör jag!