Medan allt fortgår som vanligt med Anna Ankor, Rolandar, Robertor och Hägglundar har det avslutats här. Att trycka på sänd-knappen med ett mail som innehåller bifogad fil med dryga 300000 tecken är inte bara läskigt, det är en helt sjukligt förlösande känsla också. Fredags-feeling brukar det ju kallas. Alltså. Hade staplat slut på slutet i sann Hammarén-anda men tog bort flera, så nu är nog bara ett kvar, eller kanske två. I Berlin skiner solen, jag ska träffa Erik B en sväng och prata om Gud och konst för Snittet och sedan kommer Ylva. Har blivit tipsad om bar och sauna här i närheten så kvällen kan sluta lite hur som. I morgon häng med Tina och kanske Ylvas kompis. Prenzlauerberg kryllar ju, som bekant för många, av små designerbutiker, second-handshops etc så Ylva kommer säkert få sitt lystmäte. Jag får väl ta med en pall.
Det är något extremt märkligt med att skriva en så lång text och som innehåller så mycket mer av mig, än något journalistiskt någonsin kan göra (även om Skala närmade sig och vissa av min program för Kulturradion också har gjort det). Samtidigt går det inte att överse, det är för mycket, för omfångsrikt. Konstigt med så mycket jag att det inte går att greppa. Kanske var det, det som gjorde mig lite illamående i förra veckan. Ibland blir texten också något mer, jag vet att detta kommer att låta som flum, men i vissa delar har verkligen orden kommit före den medvetna tanken, särskilt i dialoger eller i texter som är mer känslomässigt flödande. Det är spännande. Om det blir bra, vet jag inte. Läste ändå slutet för några i går. Sorgligt sa en, jag tycker det är ganska hoppingivande. Titeln skaver ännu. Ska prata med förläggare, men något med Sanning känns väl bra. Som ett livstema.