När jag sitter och skriver och samtidigt läser på om 1880-talet i världen (som det blir nu ser jag) och ser hur utbyggnaden av järnvägen har varit en av nyckelhändelserna i vår historia, som bidrog till den andra industrialismen, som bidrog till att Kalifornien över huvud taget är vad det är i dag (till exempel en stat som varit ett av världens rikast länder om den vore ett land) och som öppnade världen för oss och oss för världen (på ett konkret och bildligt plan där “osset” kan vara vem som helst). Sorgligt då att ständigt bli påmind om vilken ekonomisk förlust det är att ta tåget. jag flyger ogärna, av både politiska och mer psykologiska (fobiska) skäl. Även själsliga. Den här vändan i Europa tog jag först tåg ner till Göteborg från Stockholm (800 kronor), sedan vidare med tåg till Berlin (omkring 2000 kronor). Därifrån tåg till Diano Marina, nattåg dock, så man får väl räkna det som någon form av hotell (över 2000 kronor). Tog sedan tåg tillbaka till Berlin (3000 kronor) och ska snart sätta mig på ytterligare rälsburen farkost till Malmö (1400 kronor) och sedan vidare till Göteborg och bokmässa (143 kronor!). Vad denna resa hade kostat med flyg vill jag inte ens tänka på, och man ska betala utsläppsrättigheter blir kanske skillnaden inte så stor, som en klok vän påpekade. Men i värld, där vi ständigt påminns om klimat, miljö, utsläpp och koldioxider och växthuseffekt är det svårt att försvara att det ska vara så enormt mycket dyrare att resa med tåg än med flyg. Jag klagar inte (hör påhoppen: ta flyget då! och sluta gnäll), och jag vill inte heller slå mig på bröstet som någon Jesus-masochist som offrar mig för världens synder. Vill bara peka på att något står väldigt fel till om ekonomin ser ut så här och att någon (politiker, opinionsbildare) borde göra nåt. Jag vet att det är menlöst att säga så och dessutom naivt, men alla tomma ord om klimat blir extra tomma i min tomma plånbok. Gott samvete dock!
Har för övrigt sett första avsnittet av Den stora resan nu (försöker springa ikapp den svenska mediedebatten, inte så svårt om sanningen ska fram. Såg även pk-debatten om Boströms AB-artikel på nätet i måndags. Det var självgodhetens förlovade land som sedan gick över i konsensus-fest det) och den ger mig mycket dålig eftersmak. Jag tycker, som jag misstänkte, att vi och de-tänket är plågsamt närvarande hela tiden. Där vilka viet är inte behöver förklaras. Schabloner staplas verkligen på varandra, det mår ingen bra av. Bilden av svenskheten behöver liksom inte heller förstärkas, skulle vi inte jobba på att vidga våra mentala kartor något? De medverkande svenska familjerna säger att det är just det som de vill, men jag har mycket svårt att tro att en sådan här resa förändrar deras bild av infödingar eller primitiva folk. Caroline Hainer skriver bra här förresten.
I mitt skrivande följer Loney dear, Ingenting och Taken by trees mig. Samt alltid och ständigt Wim Mertens förstås. <!–
WriteFlash('’);
//–>