jag antar att livet pågår som vanligt. det har ju en tendens att göra det. anyhow.
jag har skrivit, skrivit, klippt ut, klistrat in (hur gjorde folk när de skrev romaner på skrivmaskin? svar från hammarén: antar att strukturen automatiskt blev mer rak och kanske även linjär. hon är så klok) och strukit och lagt till. hamnade i går i hatar-allt-jag-skriver-hela-mitt-språk-och-mitt-uttryck-fasen. men eftersom jag nu har en coach och redaktör (om än utan att ha läst ett ord) på plats i fröken hammaren, så gav hon mig tips om post-it-lappar och att döpa och strukturera upp sina scener, för att begripa varför de är där och vad de har för syfte. nu måste ju inte alla scener ha syfte, på ett konkret plan (som för övrigt mr wirfält påpekar här) utan det kan ligga just i mellanrummen. inte för att jag på något vis vill jämföra mig med Matthew Weiner, men det höjer onekligen en dramaturgi. Men helt klart är ändå att vissa scener ska bort och jag har en känsla av att det blir Rom-vistelsen som måste bantas. Eller möjligtvis renodlas. Har också plågats över slutet, men nu landat i att det blir någon form av dialog som får avsluta. Vilka som ska prata är jag inte helt på det klara med. Kanske Anne Charlotte och Pasquale eller eventuellt två mer odefinierbara. Har brutit upp kronologin lite, men vet inte om det egentligen funkar på alla ställen. Texten har blivit kompaktare, då jag kom på att jag inte gillar nya stycken så mycket. Det blir mindre tydligt vilka meningar som ska tryckas på om allt går i ett, vilket jag nog gillar bättre. Sedan kom Hammaren med den fina idén att jag borde använda Anne Charlottes exceptionellt vackra titlar som indelningar. Särskilt som boken handlar om just Kampen för Lyckan, Hur det var och hur det kunde varit, Sanningens vägar (vilket iofs kanske snarare ska finnas i titeln), Utanför äktenskapet, I krig med samhället och Trång horisont. Ja, vilken poetissa. Nu har jag utlämnat rätt mycket, här men jag tror på att bolla saker. Jag tror också på inspiration och på influenser. Inget fel i det. Vi influeras ändå alltid, så att inte göra det medvetet känns korkar. Då vet man inte vad för skit som letar sig in.
På söndag blir det nytt nattåg mot Berlin, så bättre med uppdateringarna sedan.
Diano Marina då? Sånt pensionärshäng att Miami framstår som ungdomligt. Jag och Hammaren sänker medelåldern med pass 30 år. Fast en och annan bebis finns också. I går gjorde jag pasta putanesca. Vi har ätit glass också. I går slängde även H sin ipod i det stora Medelhavet (eller ner mellan klippor, men vi tror att den nådde vattnet till slut och inte fastnade i någon skreva), så det var lite sorg. Det känns som om en del av mig ligger där i havet, sa Maja. När jag lamt försökte säga att det ändå var bra att det inte var hon som ramlat ner mellan sprickorna, sa hon dessutom att det hade varit bättre. Ja, tingen tingen, det blir som små personer för oss. Ingen värdering i det.