Har nu hittat ett litet hotell som har wifi, så här kan jag droppa in för den nödvändigaste kontakten med omvärlden, eller när den där internetabstinensen blir för stark.
Sist jag bodde ett litet slag i Italien för att skriva en bok var 2003. Det är så oerhört längesen. Inte bara för att jag var så liten, oerfaren, skör och samtidigt modigast i världen. Utan också för att tiderna var så annorlunda. Inte fanns Twitter, inte fanns bloggar (knappt i alla fall), inte fanns ens wifi (typ, i alla fall inte på Liguriska kusten). Jag minns hur jag satt med ett gammalt tröskverk till dator kalla decemberkvällar och ringde upp ett modem för att kunna hämta hem mail och kanske boka en bil eller kolla ett tåg. Det var det. Och då fanns ändå mail och nätet var en naturlig del. Bara ett decennium tidigare visste vi inte hur det kunde vara.
Nu kan jag sitta i en hotell-lobby, läsa mina twitter, uppdatera en blogg och till och med kolla vad folk egentligen snackar om i den där lilla unkna världen som kallas Stockholm medievärld. Inte utan att man mår lite illa av sig själv.
Skillnaden på den där “boken” som jag pressade fram då, för sex år sedan och den text som i dag skriver sig själv, öh, som det brukar heta, är också rätt stor.
Diano Marina är väldigt olikt Apricale, och det inte bara för att jag är här två månader tidigare, tror jag. Här är större, fullt med turister, bilar, en hamn med yachter och hotell i alla gathörn. Men havet! Har jag tur kommer M hit nästa vecka. Det ska bli roligt.
Anne Charlotte har precis träffat del Pezzo. Än vet hon inte. Eller det gör hon nog, men hon tvekar och tvivlar. Och funderar över Adam om livet med honom, livet utan honom.
Tror att värmen här och fuktigheten är gynnsam.Utsikt från balkong.