Berlin mötte med fuktig het natt och strålande sol, sommarvärme i morse. Satt hela tågresan och funderade ut vad jag skulle skriva om Odell och om SVTs nykolonialism. Innan tåget blev en timme försenat och jag mest satt och bet på naglarna (eller det gjorde jag inte, eftersom alla runt mig hostade och nös och hade svininfluensan – alcogel, my hero) och bad till Gud (det nya heta) att jag inte skulle missa anslutningen i Hamburg. Uppenbarligen är Gud het på lite publicitet eller nåt och tackar mig för 15 min i p1 i oktober, hence, hann med tåget. Jag kan också välja att tacka Deutsche Bahn som väntade in oss. Sen var jag för trött för att skriva när jag kom hem/fram. I dag känns allt lite överspelat. Men jag tycker att det är en galen dom. Jag tycker det är än galnare att det finns de som hävdar att hon inte borde dömts om hon varit journalist. Jag ser att Nicholas Annika Flynner anser att det är en rättmätig dom utifrån juridiska grunder. Men i det måste man väl ändå väga in all den godtycklighet som är (och kanske måste vara) praxis i vårt rättssystem. Det finns fördomar bland de som dömer, bland de som anmälde, där saker med största säkerhet har vridits ett antal varv. Ser man hennes egen video skulle jag inte klassa det som våldsamt motstånd. Vad är i så fall våldsamt? Dessutom, måste den konstnärliga aspekten vägas in och det handlar om ett iscensättande av något som är verklighet och som inte känns okej. Är det inte bra att vi får reda på det? Jo, men det är journalisters uppgift, eller? Herregud, vi går ju en utbildning för att lära oss! Hur skulle det se ut om alla kallade sig journalister sådär? Ja, tänk, huvvaligen.
Sedan blev jag genom Mårten Arndtzéns fina reportage påmind om Nellie Bly och att Odell inte var först minsann (man är ju sällan det). Och blev även påmind om att 1880-talet verkar varit årtiondet att leva. Utan Tvivel. Tänkte jag, innan jag åter blev upprörd över SVT-satsningen, som också påminner mycket om 1880-talet men på ett betydligt mindre charmigt sätt. Formuleringar som ”primitivt stamliv på andra sidan jordklotet” och “Där ska de under några veckor leva med tre olika naturfolk i deras vardag – utan el, säng och morgonkaffe” får ju en att sätta just morgonkaffet i vrångstrupen. Att wallraffa och avslöja vår egen sunkiga psykvård, det är inte okej, men att wallraffa runt bland så kallat naturfolk för att “lära känna andra sidor av sig själv” (som en pappa uttrycker det) och exploatera samt förstärka en sån urgammal och sunkig bild av vi och dem, det är tydligen underhållning. Hoppas de gör våldsamt motstånd. Och som Johannes Forssberg så klokt uttrycker det, så är traditionen att använda ädla vildar som redskap för att komma över vår ångest över det moderna livet lika gammalt som kolonialismen. Han poängterar även detta att de fått betalt i majsmjöl, vilket är så regelvidrigt i sammanhanget att jag inte ens orkar tänka på det. Som om själva progra idén i sig inte är kränkande nog. Men läs Forssbergs krönika!
Ja, det kändes på flera sätt skönt att åka. I Berlin är det första jag möts av en ilsken artikel om Gema, Tysklands motsvarighet till STIM och jag ser mycket välkända formuleringar som att de “been very slow to deal with the internet’s impact on the music industry” eller “GEMA is a bag of cunts”, sagt av musiker. Nu verkar GEMA driva sina fall längre än STIM, even steven. T ex driver de just ett case mot några föräldrar som lagt upp en youtube-film där deras barn sjunger en sång. De vill har pengar. Jaja, jag bär ditt barn. Skicka pengar!
Själv har jag kommit 17 sidor i mitt fixande med Anne-Charlotte. Men början är mest arbetad, så det går nog långsammare sen. Ska fortsätta nu.
Förresten, Rosenlarv har release för Anne Charlottes Kvinnlighet och erotik den 1 september om ni är i Stockholm!