Jag lämnade alltså detta ständigt regnande Warszawa (kändes det som) och åkte med ett klassiskt gammalt tåg genom Polen, in i Österrike och sedermera Ungern. Men jag sov mest i min egna kupé som gav mig minnen från när vi åkte nattåg till Åre när jag var sex år.När konduktören kom, visade han tydligt, utan att kunna engelska, hur jag låste de tre låsen på dörren. Sedan tog han min biljett och gick. Jag gick ut på toaletten och när jag kom tillbak stod han igen och visade hur jag skulle låsa alla tre låsen. Minen sa att det var mycket viktigt. Jag sov gott ändå.
På morgonen fick jag tillbaka biljetten. När jag frågade efter kvittot som också låg i den lilla fickan tittade han oförstående på mig, men han hade sparat den lilla lappen. Dock fick jag “är du dum i huvudet-blicken” när jag sa att jag behövde det för jobbet. It’s to get the tax back, it’s a work trip. Där möttes vi inte.
Jag var superstressad i Budapest, eftersom Masciej sagt att en timme minsann inte var nog att hinna köpa en biljett. Gissa hur stressad jag blev när mitt kort inte fungerade. No money sa kassörskan. Nej, jag hade verkligen inga pengar. Det där j-la (ursäkta) hotellet i Warszawa hade alltså trots allt dragit en enorm depostition (typ 5000 spänn), fast jag bråkat om det och till slut till och med lyckats kräva ett kvitto på att pengarna skulle sättas tillbaka. Än är de inte där! Men jag har papper och får jag dem inte blir det domstol!
I alla fall har ju jag en säkerhet som heter mamma, så jag ringde, lät hysterisk och in kom lite pengar för att kunna köpa biljetten till Sarajevo. Svettig sprang jag mot plattformen, för att lbi informerad om att tåget var minst 15 minuter sent. Oklart varför.
Men sen hamnade jag i samma kupé som en kille som både var ansvarig för infrastrukturen inom järnvägen och poltisikt aktiv i det liberala ungdomsförbundet. Bingo. Tåget hade kommit sent från en annan destination. En timme var minsann inte alls för lite att hinna köpa en biljett. Det är nog var som helst, intygde han. Men tågförarna gör inte sitt bästa för att komma i tid. De bryr sig inte, det är problemet säger han. Hur ändrar man en attityd?
Politiker ville han inte bli, men kanske jobba med infrastruktur inom EU? På frågan kring ungersk identitet sa han att ungrar såg sig som de kulturella i östra Europa. De med en historia och en tradition. Men mest på skämt. Han log. Han hade också svaret på divitionen öst väst, så länge lönerna är så sjukt mycket lägre i öst, kommer skillnaden att finnas och kännas.
När vi passerade gränsen till Kroatien fick jag visa pass. Det är inte du sa de och tittade på mitt mörka hår i passet. Ett kort ögonblick av ångest (säkert inspirerat av att jag just nu läser Faustas bok Sista kulan sparar jag åt grannen om kriget), sedan ett leeende. Otroligt vad de kan göra nufötiden, log jag. Kvinnan log tillbaka, pekade på sitt hår. I know. But, the blond is better on you.
Sedan gick de. I Kroatien var det fullt av grekiskortodoxa kyrkor. Sedan entrade vi Bosnien. En stor man i svart helkostym (overål) tittade misstänksamt på mig. So, miss Helena, are you brining any illegal substances?
Eh, nej. Ytterligare några frågor, sedan kom en polis och stämpalde passet innan vi åkte vidare. I Bosnien: moskéer. Och fullt fullt av nybyggda eller inte fördiga hus. Små, likadana, fyrkantiga tegelhus, som efter en mall, byggs överallt på den bosniska landsbygden. Det ser ut som egnahemsprjekt. Men det är naturligtvis bara sviterna av kriget.
Du måste förstå, det var helt utraderat, allting där, sa Ferida Durkovic som jag träffade i dag.
Det är svårt att förstå. Mötet med henne var ett av de starkaste på den här resan. Bosnien är nåt helt annat. Jag blev mållös, sen grät vi hop. Hon och jag.