Jag praktiserar min femspråkighet och har i dag gjort intervjuer på tyska. Först träffade jag Dirk och hans tjej som jag inte minns vad hon hette och som var från Ryssland. Sedan hamnade jag hos några Prenzlauerberg-föräldrar som drack latte machiato och hoppades att tyskheten var svagare i dag än för 20 år sen. Över huvud taget verkade de inte tycka att det där med tyskhet var nåt att ha. De pratade mer om kultur, musik, litteratur etc. Och om att bo i Prenzlauerberg där pappor tar hand om sina barn, det är kanske Europeiskt i dag?
Men en av de där föräldrarna kom från Sydafrika och när jag frågade vad han kände sig, sa han alla gånger afrikansk. Ialla fall inte europeisk. Men jag lovar att hade man placerat honom framför någon som bara skulle gissa var han kom ifrån, hade de nog gissat på typ England – fördomsgenetiskt alltså.
I en park nere i Mitte träffade jag sedan två danskor, det är på nåt sätt också typiskt för Berlin, fullt av kulturarbetare från hela Europa. När jag träffade professorn på University of London i Paris, Andrew Hussey, kom vi att prata lite om Europas “svarta” historia: kolonialism, diktatur, nazism, förintelsen, järnridån och rasism. Hur konstruktivt kan skuld vara för identitetsskapande. Han sa att Berlin blivit någon form av Museum of Misery och han trodde inte att det var särskilt konstruktivt.

I går gick jag runt i det där muséet som har sitt centrum runt Check-point Carlie, men egentligen syns precis överallt. Med tanke på hur ofta ord som demokrati och frihet och jämlikhet etc kommer upp när folk ska försöka definiera det där med europeiskhet, är ändå den här bilden förhållandevis frånvarande. Men ska Europas mörka sida bara vara förintelsen och järnridån? Vad händer då med det som fortfarande pågår? Blir dessa miserymuseum ett sätt att slippa tänka på mer samtida brott? Skuld är dessutom sällan konstruktivt, och frågan är om den ovilja att prata om en gemensam tyskhet, som jag mötte i går, beror på postmodern medelklasstillhörighet i Prenzlauerberg eller om det faktiskt beror på en konstant påminnelse – överallt – på att tyskar inte är speciellt bra människor.