Härligt att Berlin mötte med ösregn och sedan tidernas otrevligaste taxi-chaufför. Sen glömde jag fodralet till min bandare på tåget med USB-sladden i. Såja, dagens klagodos avklarad.
Nu är det sol i Berlin, jag har promenerat i Volkspark Friedrichshain och köpt en ny USB-sladd (samt kortläsare på köpte, eller ja, egentligen var det tvärtom men det blev hur som helst billigare än att köpa bara sladden). Lägenheten på Esmarschstrasse som jag delar med massa bra folk är tom. Sara Giese lämnade just – synd. Men jag ska i alla fall gå på någon form av konst-happening med Kim Einarsson i kväll. Är så svältfödd på sociala kontakter att jag möjligtvis kommer få torgskräck. Fast det där är ju inte sant, jag har ju träffat sjukt mycket folk, fast med journalistrollen som en betryggande sköld mellan mig och dem.
Kanske var det därför jag vågade börja bråka med taxichauffören i morse. Jag frågade honom varför det var så mycket folk med röda banderoller och röda kläder som kryllade runt på stationen så att det var typ 400 meter kö vid varje kaffe-ställe. Han förklarade att det är någon form av stor demonstration i Berlin i dag, för arbetares rättigheter och för kvinnors rättigheter. När jag nu kollat upp det lite verkar det vara någon form av protest mot ett EU-förslag som ska minska arbetares rättigheter. Vet inte mer än.
Det är jämt protester här i Berlin, sa taxichauffören. Workers rights, womens rights, gay rights…
Det är väl bra att det protesterar om det är nåt de är missnöjda med, sa jag.
Ja, jag är ju inte för gay-rights, sa taxichauffören.
Va!? Det är så ovanligt i min värld att folk säger sådant rakt ut att jag vart helt stum. Sedan frågade jag försiktigt och med journalist-masken på, vad han menade.
“How do you mean?” (huvudet på sned)
Nej, han tyckte inte att det var normalt med män som kysste män och därför skulle de inte ha några rättigheter. Vad är normalt då, sa jag.
Det går inte ens att diskutera i dag, sa en mer och mer upprörd chaufför. I dag är allt normalt, men för mig är det inte normalt. Och de har mer rättigheter än jag i dag.
Men ska inte folk få leva som de vill, så länge det inte skadar dig, försökte jag.
But it hurts me! skrek chauffören. De respekterar inte mig.
Ja, det var ungefär så långt vi kom. Jag blev så upprörd att jag knappt ville kliva ur bilen.
Måste vi inte alla acceptera varandra och respektera att vi är olika, sa jag.
Du respekterar inte mig, skrek han. Så där hade du aldrig kunnat bete dig mot en bög, men mot mig!
Jag gick ur. Oklart vad exakt jag gjort som var respektlöst.

Måste föresten plusa för tågresa genom Alperna. Det var så föredömligt få tunnlar och enastående vackert. Man slingrade sig fram mellan bergen, förbi små alpbyar och stationer där allt hette något med tyrol. Jag försökte fota, men det gick verkligen inte alls. Gör inte det hela rättvisa.
Jaja, jag vet. Jag skyller på kameran eller nåt.
I norra Italien har alla orter två namn, ett italienskt och ett tyskt. I min kupé satt iofs två fransmän, men i restaurangvagnen hörde jag tre killar som pratade en helt obegriplig blandning av tyska och italienska. Jag förstod aldrig vilket språk det var.
I München bytte jag tåg och hamnade bredvid en man som plötsligt sa: Jasså, en svenska också, när han såg min Obama-bok. Han hette Johannes och var management-konsult, på väg till sin sjuka pappa i Österrike. Han var född där, men hade skickats till Sverige under kriget och blivit kvar. Hamnat inom armén, tröttnat och nu jobbade han som konsult. Han var på ett uselt humör. Saker som kvinnor vill bara ha ens pengar och jag vet inte var jag bor, undslapp honom. Sedan berättade han att han haft enorma problem med sitt österrikiska ursprung då det visade sig att hela hans släkt dör var nazister. “Jörg Haider, du vet” sa han. Han hade helt brutit med alla under tio års tid. Men nu var pappan sjuk…
Var har du din identitet då, frågade jag.
Han skrattade till. Tyst en stund och sedan sa han, nej, jag är bara svensk.
Sen log han och fortsatte, du räddade faktiskt den här dagen, innan han fortsatte mot sitt tåg söderut. Och jag tog mitt norrut. var ett konstigt men ändå bra möte.
City Night Line måste ni åka. Världens bästa nattåg, man har som en egen koj. Den solklart bästa natt-transporten hittills. Försökte fota även den, men det blev inte heller så bra…
Man fattar inte va?