… hette en ganska kackig, sexistisk film som kom 1996, gjord av Bernardo Bertolucci med Liv Taylor i huvudrollen. Hon spelar en amerikansk tjej som åker till Toscana en sommar för att söka kärleken och sin pappa, typ. Det fanns några roliga inslag, minns jag. Och så var soundtracket gjort av Portishead. Det var ju hett då.
I dag besökte jag ett hus som precis ut som det huset hon kom till i filmen. Ett bohemsikt konstnärshem på den italienska landsbygden. Fast det här var ju inte Toscana utan Grottarosso utanför Rom. Likväl.
Innan dess hann jag träffa smattrande och sprudlande studenter utanför politiska institutionen på Sapienza. Två Marco och två Claudia pratade så snabbt att jag kanske förstod hälften, men det handlade om Berlusconi (som de inte ville förknippas med) och Hitler (apropå en gemensam europeisk identitet i framtiden). More to come.
På väg därifrån:

Ferrovie till Due Ponti där Sergio Scapagnini hämtade i samma bedårande cab som i går och så fick jag komma in i hans studio/kontor. Ett gammalt garage totalt överfyllt av saker. Jag är en samlare, sa han. Jag slänger aldrig något, varken vänskaper, kärlekar eller saker. På band sa han att en så ung nation som Italien ändå har enats förvånansvärt snabbt. Kanske tak vare krigen. Men att unga nationer också är bra grogrund för de fascistiska och kommunistiska partier som fortfarande lever och frodas i Italien. Mest pratade vi dock om regionala identiteter.
Med hans dotter, Serena, pratade vi mat. Också regional, men ändock viktig. Fick det bekräftat när det bjöds på pasta, bröd, ost, sallad och massor av inlagda grönsaker till lunch. Och glass till efterrätt. Ta två, sa Sergio när magen redan stod i fyra hörn.
Serena intervjuade jag bredvid deras pool i den enorma trädgården. Hon är alltså konstnär och går att se på Tjolöholms slott utanför Göteborg nu, om man vill. Italiens kulturliv blir bättre sa hon, mest tack vare nya influenser från invandrade (Italien har inte varit så bra på den biten förut). Konsten mår bra av globalisering. Själv använder hon främst kinesisk teknik när hon målar.
Sedan visade Sergio mig sin lekstuga. I ett hus hade han byggt upp hela sitt liv med ett modelljärnvägslandskap. Allt fanns där, hans födelsehus, hans skolor, deras hus i bergen (när L’Aquila, men klarade sig), nya huset utanför Rom och hans platser i Indien (där han tillbringar mycket tid). Det var som en minivariant av det huvudpersonen försöker skapa i Charlie Kaufmanns enastående film Synecdoche, New York. Fantastiskt på många sätt. Tyvärr hade mina batterier i kameran tagit slut då.