Blog Image

en blogg

tove leffler

------------

Se Napoli och sedan dö

på spaning Posted on Sun, May 10, 2009 12:34:10

Det här är utsikten från mitt Rum i Annacapri på Capri. Jag bor på ett helt fantastiskt litet hotell i utkanten av byn. har balkongr åt två håll och sol hela dagen – om jag vill. Jag gör alltså en liten avstickare från min spaning efter Europa och spanar just nu efter Anne Charlotte. I går tog jag tåget från Rom till Napoli, som visade sig vara en märklig och inte alls insmickrande stad. Svår att få grepp om och svår att tycka om. Men ofta är det ju de städerna som sedan tar ens hjärta. Det var hett i alla fall och jag vandrade först till huset där Anne Charlotte bodde när hon först kom till Napoli Då var hon inte heller helt förtjust. Men det är klart, staden går ju inte att jämföra.
Hennes utsikt
Och hennes hus, tror jag…
I dag är napoli en fattig stad prglad av brott och invandrare som lever utan tillstånd. Hela gatan från stationen in till centrum kantades av någon form av lördagsmarknad där de sålde allt man inte vill ha eller behöver. Mest var det kopior av märkesväskor, -kläder, -skärp, -klockor, -solglasögon etc. Kunderna tillhörde inte samma klass som de jag senare mötte på gatorna närmare Anne-Charlottes gamla kvarter. Där kantades gatorna av butiker som sålde de “äkta varorna” och människor som kunde smälta in på vilken mode-gata som helst i Europa. Klass-identiteten är Europa-identiteten på många sätt.
Jag kände mig i alla fall inte helt bekväm någonstans. Men jag vet inte hur präglad jag är av Gomorra, som jag just lyssnat på.
Vi Via Tasso, där Anne Charlotte och Pasquale byggde sin villa med terrassodlingar och utsikt över hela Napoli-bukten, låg de gigantiska palatsen i många fall kvar. Vet inte om hennes gör det, men känsla jag fick av husen fick mig ändå att förstå lite av hur hon levde.

Pretty nice. I suppose.
Sedan tog jag båten ut till Capri (är säker på att jag blev lurad på taxi-resan från stationen. 15 € kändes som ett banditpris, blev vansinnig och skällde ut chauffören, så var det med det. Men betalade i alla fall. Note to self and to others – hoppa inte in i en taxi som hookar dig inne på stationen. Gå ut och plocka en själv som har taxi-skylt. Kan verkar obvious, men tydligen inte…) i 40 knop eller nåt. Capri är fantastiskt vackert, men fullt med rika turister och det är något med den här sortens turistbyar som gör mig lite äcklad. Kanske är jag som Andrew Hussey, vill helst inte vara med?
Vandrade ner till Capri hamn i morse. det var väldigt varmt och väldigt jobbigt. Men fick sedan härlig frukost i hotellets trädgård. Sedan har jag suttit på mitt rum och skrivit. Nu ska jag gå en sväng till Villa San Michele och se om an an få titta på biblioteket där.



Européer och de andra

roma Posted on Sun, May 10, 2009 11:49:13

Första dagen i Rom fick jag träffa prorettore Fulco Lanchester. Han kom lite försent, eftersom den mig närstående och han missuppfattat varandra och han trodde att jag skulle ringa. Han var klädd i hatt och någon form av Tyroler-kostym. Jo, han hade tävlat för Italien i alpin skidåkning, berättade han. Lanchester hade man ju trott skulle innebära att intervjun unde genomföras på engelska, men icke. Så det var bara att gräva fram de gamla italienska-kunskaperna illa kvickt och sätta igång. Det gick över färväntan. Fulco pratade snabbt och välregisserat om de olika regionala skillnaderna i Italien, om krigets effekt på den nationella känslan och om närheten/avtåndet till Europa. Skillnaden på EU och Romariket är att EU är ett imperia och Romariket var ett emporio… Jag tror att han menade att EU är mer som ett företag, men ska gå in närmare på det i programmet. Roligt var det i alla fall. Här har Fulco tagit av sig sin tyrolerhatt, men bandet runt halsen vittnar ändå om alp-stilen, tycker jag.
Efter mötet med honom köpte jag ett lexikon och italienska Vogue (har förstått att chefredaktören där, Franka Sozzani, är intressantare än andra efter det svarta numret förra året. Snyggt nu också faktiskt), eftersom veckortidningar har lättare språk än t ex L’Espresso. Satte mig på ett fik för att plugga och guess what happens. Killen vid bordet bredvid lutar sig fram och frågar om jag är svensk. Det visar sig att han jobbat i Lund i två år, talar lite svenska, bra engelska och älskar Espressor House stora latte. Ett under när man bor i landet med världens bästa kaffe… Well well. Vi börjar prata och ganska snart förstår jag att här är ytterligare en person med tydlig bioligistisk och essentialistisk inställning till livet och människor. Det ger mig rysning, måste erkännas. Han var dessutom för krig, man måste ju försvarar sig (särskilt Israel när de blir beskjutna av terrorister i Gaza), tyckte att det var bättre att hålla ihop ett äktenskap och var otrogen (det italienska sättet, förklarade han för mig) än att sklijas och att muslimer inte borde komma hit. “Det finns ju bra invandrare, men de flesta vill bara åt våra pengar”. Jepp, sa han som bott två år i Lund. Men det är klart, förklarade han sen, vi européer är ju mer lika än de andra. Till exempel gillar ju nästan alla europeiska killar fotboll. Även om det finns skillnader mellan svenskar och italienare. Svenskar bryr sig inte så mycket om sin familj, mer om sig själva. Och så skiljer man ju sig hela tiden, i stället för att vara otrogen.
Ja, det var vad jag fick höra under några timmar i den heta solen på ett litet torg i Trastevere. Sen berättade han att hans föräldrar var judar och på besök i Israel just nu, så det kan förklara hans starka engagemang mot palstinier – lite… Dock inte hans argument att de kommer från en annan och mindre utvecklad kultur och därför aldrig kan begripa europeisk demokrati.
Den europeiska identiteten – är det den han står för här?
Det blir bisarrt att Fulco tidigare talat om solidaritet som någon form av europeisk värdering. Och mina tankar om jag var olik amerikanerna på tåget från Nice till Milano framtår i alla sin dumhet. Ideologi är en stark identitet, som vi väljer och som hänger kvar – även om den förändras som all annan. Klass är en annan, vilket många jag mött betonat. Hur jag och Alon på torget i Trastevere kunde bli så olika kan på ett ytligt sätt vara svårt att begripa. Vi är båda européer, våra pappor är journalister (även om hans skrev för en högertidning och min för en vänstertidning, när det begav sig), vi är välutbildade, beresta (han hade också bott i Storbritannien i flera år), ungefär jämgamla, sekulariserade… Gillar fotboll. Ändå finns det inte en por som kan identifiera sig emd honom. Eller vill.
Märkligt och obehagligt nog måste jag ha lagt på min allra mest insmickrande journaliststil, eftersom han senare gärna ville “följa med upp på hotellet och massera mitt knä…”. Puh!