Genomgående bland de jag träffat i Bilbao är känslan av att vilja få bestämma sin framtid själva. Vad utgången i en folkomröstning om självständighet skulle bli, vet ingen. Men alla verkar vara hyfsat överrens om att de flesta skulle rösta nej. I alla fall skulle inte en majoritet rösta för. Så varför är det då så viktigt? Jo, för att de vill bestämma själva. Blir det nej, så blir det, men då var det i alla fall ett demokratiskt beslut.
– Folk vill bara kunna prata om de här frågorna utan att totalt stigmatiseras, sa Gorka Espiau. Han var en sann diplomat – och det ska han ju också vara, fredsrådgivare/mäklare som han är.
Pedro Ibarra, professorn i political science på basiska universitetet var en man omöjlig att älska. Han skrattade när jag frågade om en gemensam europeisk identitet.
– Well…. hehe small, sa han. I så fall.
Sen sa han att den baskiska identiteten nog skulle överleva även utan stat – den har ju funnits några tusen år, men den dag spanjorerna är villiga att ge upp sin stat, då kan han också ge upp den idéen. Däremot kände han sig nästan lika mycket spansk som bask – och lite lite europé.
– Kanske är nationen inte så särskilt postmodern, men då ska alla ge upp sina stater, inte bara vi.
Sen rusade han iväg bort på kajen i kvällssolen – med håret på ända. En halvtimme sen var han, men jag lät mig charmas till att glömma det.
Så här ser förresten mitt hotellrum ut här:
Skulle kunna vara var som helst i hela världen, eller hur?
Och på posten hade snubben framför mig i kön Hungry heart som mobilsignal. Men de röker inne här – överallt. Hallå! Hur europeiskt är det? Eller kanske är det just det, som det är? Om man ska kolla the history. För mig blir inget klarare. Förutom att Europa är fullt att kloka, reflekterande och analyserande människor. Men det känns ju rätt globalt det med.