correction:
knarket och hemlösheten slår urskillningslöst i san francisco. där råder jämlikhet och jämställdhet. etnicitet, oviktig.

i hörnet divisadero och oak street däremot råder förvånande homogenitet. där står varje morgon vid åtta, män med latinamerikanskt ursrpung (nästan bara – talandes spanska) och väntar på ett dagjobb. om du behöber någon som lagar något åt, bygger nåt, fixar nåt, kan du där plocka upp din arbetskraft. varje dag står de där. det finns ett till sånt ställe: mission och casear cahvez.
även om knarket inte sållar bland sina offer, gör arbetsgivar det. den fasta heltidsanställningen den får inte vem som helst.
för de utslagna i golden gate park, har det gått för långt. där är ett jobb inte ett alterntiv längre. den unga kanske sökte någon form av lycka här någon gång. längre västerut kommer du liksom inte, det var ju här de skulle bli top of the world. de äldre är vanligtvis krigsveteraner.
berlin är sannerligen en vandring genom en viss form av skitig nutidshistoria, men en vandring i san francisco är en vandring genom en helt annan del av den, och på många sätt är den ännu skitigare. den skördar fortfarande så många offer och har inte nåt erkännandet ännu, känns det som. alltså slaveriet, azketh-utrotnigen, kolonialismen – alt har du där, bara du skrapar lite på ytan.
i berlin försöker de dölja det. här är det in your face – hela tiden. inte ens hyfs att skämmas.