jag har varit och sett filmen milk på castro theatre på castro street. jag skrev om honom tidigare. mer info finns på wikipedia (obs, inte på den svenska versionen, det kan någon som har tid och lust ta tag i). 27 november 1978 mördades han och dåvarande borgmästaren.
castro theater är en gammal biograf, högt upp, guldtak, guldlampa och gulddekorationer på väggarna. när vi kom in satt en man längst fram och spelade orgel samtidigt som det visades bilder på harvey milk, på gay parader etc.
filmen är gjord av gus van sant. jag älskar ju honom (som vi som läser här vet)! nu var det här rent filmiskt nte det intressantaste han gjort. men sean penn gör en srålande insats. och det är så svårt att hålla sig för gråt, särskilt när man heter tove leffler. plus att det var så sjukt mätkigt att sitta där, med samma gata utanför som filmas sätndigt, samma karaktäristiska castro-skylt som syns på bilderna syns tydligt varje morgon när jag går nerför den gatan. på slutet, när alla vet precis vad som ska hända, är det som en kör av snyftningar runt mig. de visar den enorma parad som vandrade nerför castro street kvällen efter att han mördats. hela gatan. helt full. hundratals, på den gatan som jag sedan står, rödgråten. fortfarande hulkande.
klockan är kvart över sex. nästa föreställning börjar sju och kön för att komma in går redan ner till kvarterets slut. då hade filmen premiär den 26te november (nästan exakt 30 år efter hans död). de håller inte ljus, förstås, men de står där, samma backe, samma gata, och samma castroskylt.
innan filmen började kom en man fram och raisade pengar till någon form av memorial för alla hate crimes som sker i usa – minst en homosexuell mördas var 20de dag i usa. hur mycket jag än hatar sånt (alltså inte den goda saken, men hela charity-skiten där all välvilja är godtycklig och att själva faktumet att han samlar de här pengarn just i castro och just efter den här filmen gör att de kan bygga de där minnesmärkena, stödja homosexuellas rättighter. sedan då? eller annars? det får/bör/ska inte vara beoende av snyftig film av van sant) tror jag att han gör det smartaste draget. behållaren var så full med dollarsedlar när jag kom ut att min knappt fick plats. det går inte att värja sig.

ändå, jag vet. de har precis röstat nej till att homosexuella ska få gifta sig. undrar vad harvey sagt om det? hans love of his life dog i aids. det traumat slapp han i alla fall uppleva.

jag vet inte vad ajg hade tyckt om den här filmen om jag sett den någon annastans. kanske inte? men jag tycker om att den går upp, jag tycker om att sean penn gör rollen och jag hoppas hoppas hoppas att den får någon jävla oscar, bara för att det är så viktigt att de här historierna aldrig glöms och att det här landet måste fatta att man inte kan hålla på och förbjuda fok som vill gifta sig att göra det. land of the free? or land of the rich and famous (and ganska free, om du är rich and famous vill säga).
och gå och se den. det är antagligen det mest lättillgängliga van sant gjort. samma tema dock. mycket snygga män i lite eller inga kläder. det är han bra på.

Blog ImageBlog Image