so named the baby elvis to make up for the royalty he lacked

sitter och bloggar från newark airport. uppenbarligen är det sant som alla säger, att svenskar hoppar på en billig dollar och ett plan till new york. hemresan är helt full, vilket inte alls var vad jag hade räknat med. jag hade räknat med tre säten, filt och kudde och sova sova sova, för att motverka och överleva jet-laggen.

vet inte hur jag ska börja det här inlägget. nu har jag redan gjort det, så dn frågan är löst. sita dagarna har varit konstiga och ångestfyllda. jag attackerades av nya tankar om allt möjligt och det är såklart härligt när man nått den ansenliga ålderna av 31, men det är också lätt tröttande och skapar en konstig livet-baksmälla.

så här dårå:
träffar en underbar författare som ger mig nya perspketiv och säger att hon gillar det jag gör och xdet jag säger. vi landar i diskussion kring makt och skuld, men egentlligen om ras och etnicitet, men på ett underordnat, subtilt sätt. jag måste slå ett slag då för boken blood kin som kommer hta blodsband på svenska och kommeer finnas i affärrer i september. very good.
jag firar en födelsedag, delar säng med två personer som jag tycker oerhört mycket om, båda två. lär mig saker om mig själv. vi firar en födelsedag med bakelse från fabienes. sedan firar vi mer födelsedag med jogging i central park, där allt slit i januar och februari visar sig sitta i. jag flyger frami nya skor och med manhattan rakt , precis just där framför ögonen. allt är projicerat genom filmer och bilder och blir en metaupplevelse. men jag gillar det. en drink i williamsburg och skuldkänslor, som bågra dagar senare visar sig vara inte mina, utan andras och dessutom en del av någon annans guilt-tripping. men det förstår ajg inte då. mår dåligt. vill ändå inte åka hem.
arbetar lite, mycket lite, läser mer av maja lundgren och blir arg. på henne faktiskt. men ändrar mig sedan igen. firar en födelsedag till på otrolig reastaurang med kronärtskockor, citron, mynta, spinat och så ost försåtss. vidare till heaters på 13de. ett missförstånd uppstår och den bekanta skulden dyker upp i kombination med en reaktion som jag inte vill känna vid hos mig själv, men som är ack så vanlig. dricker bort den och leker snurra mobil och erfar hångel efter hångel. det är en bra lek. jag trodde aldrig jag skulle känna så, men jag har ju fyllt 31 och saker och ting blir faktiskt, efter en del otydlighet, mycket klarare. c dyker upp. taxi hem till williamsburg. frukost på favorticafé. ångesten för hemresan göds till orimliga nivåer av tripp ner till century 21 för inköp av väska och present till pappa.
sista kvällen blir förstås aldrig som man tänkt sig. men kombinationen av liv blir heller aldrig som man tänkt sig och plötsligt blandar skuld och ångest ihop sig och det enda jag kan och orkar tänka på är saker jag borde säga till och ta upp med min terapeut. jag blir aldrig sådär okomplicerad som jag drömt om. aldrig så där sprudlande och sane. blir det för mycket stämningar att känna av, klappar jag liksom ihop.
men jag har lärt mig.
för många år sen sa jag att jag bara skulle hänga med folk som gav mig ovillkorlig kärlek. asså, det är inte som att jag fortfarande tror på det. men vissa situationer gör det tydligt för mig hur jag sätter mig i lägen jag inte borde och uppenbarligen inte kan hantera.

jaja, nu låter detta som ångest maximum. det är bara vanlig tove-övrdrift. kanske var det bara min rädsla för att återvända till stockholm, som projicerade sig så lämpligt.

jag vet att jag talar i gåtor här. inget blir tydligt. det är inte heller meningen. har fattat att folk jag inte känner läser det här, men för er som känner mig kan vi ta det när jag kommer hem. ville bara säga att ångesten över att lämna usa har blivit lite mildrad. och det är bra. att det sedan innebar en annan ångest har jag svårt att sätta fingret på om det är bra eller dåligt. och evntuellet var de samma. men jag är så nöjd ändå. har vi tur, blir hemmavarelsen inte så långvarig.

sanningen är att det var länge sedan jag inte hade något att återvända till. den där flyktigeheten gicke tydligen inte över med åldern, det var inte åldern som suddade ut den. det var omständigheter.

nu lyfter snart mitt plan. bredvid mig sitter en marikansk kvinna med sitt barn och sin australienskiska man. de ska flytta till australien idag. det är en helt annan slags resa.

Blog Image