gårdagen var bra. jag orkar inte berätta något utförligt och det är ändå inte något som kvalificera sig som intressant. men, vi åt på ett ställe där jag åt fisk och andra annat. sedan gick vi till en hemlig bar, med hemligt nummer som ska sms:as hit och dit och fram och tillbaka. möjligtvis får man ett bord och då, ser ni, bjuds det på drinkar, som de komponerar fritt och kreativt på beställning. i like bitter and sour and sweet and fresch, but not too sweet and my favourite spice is ginger. vips, har du något, som du inte kunnat drömma om framför dig. eller det hade man ju säkert och säkert gör de samma drinkar till alla, men det blev en bra kväll och fler dök upp. det är märkligt hur det här med att vara i new york verkar vara lite som en sjukdom som gjort hela stockholm kontaminerat.

i dag bjöd new york oss kontaminerade på sitt allra mest idoga regn. jag låg ganska länge i sängen och tittade, inte på manhattan, eftersom det var så regnigt att man knappt såg huset bredvid, utan på internet. har under kvällen varit med om två mycket disparata filmupplevelser, men först var jag nära att dö på väg upp från tunnelbanan.
jag köper just ett praaply för att kunna ta mig tio gator upp och möta j, men på väg uppför trappan kommer plötsligt en gigantisk plastsoptunna fill med vatten dundrande ner mot mig. jag får massa vatten över mig och snudd på hela den stora soptunnan också. om jag bara hade varit något större än jag är hade den dundrat med sig mig neröfr resten av trappan, nu lyckades jag parera och har klarat mig med mycket blåmärken på vänster sida av kroppen, väldigt blöta kläder och hårt slående hjärta – samt skakiga händer. jo, det var en man som faktiskt puttade ner tunnan på mig. jag tror inte det var så att han ville skada just mig. han var nog bara arg att den stod i vägen för honom när ahn skulle ut i regnet. och jag kan hålla med, regn gör en på särdeles dåligt humör. kanske hade han också en dålig dag. min kunde ju ha slutat mycket värre än den gjorde.

sedan såg jag u23d på gigantisk imax-skärm iförd snudd på lika gigantiska 3d-glasögon. i början kan jag intyga att jag imponerades av spektaklet och drogs med i känslan av att vara med u2 på scenen. alltså, det är en konsertfilm med arenabandet u2, filmat i 3d och dessutom då projicerat på den största duk du kan tänka dig, som jag bevistade. tydligen skulle det vara en upplevelse även om man inte var u2-fan, och det kan jag absolut ite påstå att jag är.
jag vet att till exempel min bror skulle uppskatta den här filmen av precis samma anledningar som jag uppskattade den, fast jag tror att han skulle göra det mer.

det är inåkningar och utåkningar, bono skanderar fredsbudskap och fn-stadgar läses av kvinnor på gigantiska skärmar bakom scenen. gitarristerna gör sina poser, bono håller handen över hjärtat och skriker one love och har på sig en bandana där det står coexistence (c:et är en muslimsk halvmåne, x:et är en judestjärna och t:et är ett kristet kors) samtidigt som han juckar lite bredbent mot den enorma och hänförda och extatiska publiken. och någonstans där blir det liksom väldigt märkligt. för allt det han kritiserar manifesteras så tydligt i denna uppvisning av iscensatt manlighet och maskulinitet och makt och makt-utövning. äldre, vita, rika män med gitarrer och solglasögon står på en scen, blickar ut över publikhavet med armarna utsträkta i precis samma pose som valfri diktator och säger “you are the receiver and they are the givers” och make your choice. men i det där läget blir det väldigt tydligt vilka som är the givers i just den här påkostade och överdimensionerade filmen och showen. vilket är nu valet igen? jag glömde, eftersom jag rycktes med i er gudstjänst.
mycket av allt det som manifesterades i den filmen förstärker just de saker som de hävdar att det vill förstöra. jag säger inte att man som vit, rik, medelålders man med gitarr och världssamvete inte kan göra något, men bonos förmåga att reflektera över sitt eget, undermedvetna betteende på den där scenen var mycket bristande.
det gjorde denna over-sizeupplevelse pretty super-sized och kräkframkallande. maskulinitetsspelet är liksom inte det som kommer skapa en bättre värld.