i morse packade jag och h in b, i och k i bilen och så körde vi de tio kvarteren till dolores park. jag var rustad med snack-bars, vi hade fått 20 dollar till fika och i hade sina rosa hoodie på sig. han vill helst bara ha den och egentligen är han förresten också ganska missnöjd med att han aldrig kommer att bli flicka. i hans värld är man pojke när man är liten, sedan vissnar snoppen och så blir man flicka. nu har insikten om att det inte är så börjat mogna i honom, men det är inget han är tillfreds med. helst vill han också ha “two mamies”, som lesley på hans dagis.
men tillbaka till morgonen. för mig blev det kvalitets-tid på hög nivå. jag fick gunga tre barn som i kör skrek “mera fart” och suckade lite åt mig när jag frågade om det inte var läskigt.
“så säge du alltid” sa b. det äl inte läskigt, de äl bala loligt.
efter en del grävande, av med skorna och strumporna, sand överallt och på och av med hoodisen respektive jackan, styrde vi stegen mot dolores park café. vi såg två hundar som var lika stora som b och i och som de absolut vågade klappa. den ena var plickig som plicken. alltså kanien pricken, för er som inte är så litterärt bevandrade. den boken har de visst fått av “grand-ma”, men mamma är lite trött på den, jojo, så är det. men är vi inte framme snart.
och vad ska ni ha för kakor, de gröna st patrickskakorna eller något annat? alla barnen enades om att de ville ha choklad-muffin, vilket inte fanns. det blev i stället varm choklad (som inte gillades så mycket – inte alls som o’boy, förstod jag, eftersom den var gjord på riktig kakao och alltså starkare och inte så söt, men grädden gick hem) och gröna kakor med vit choklad. sedan in på toa, alla fyra, kissa, tvätta händerna och akta för det varma vattnet. vilken fin tvål, den är rosa! så stoppade vi chipsen i en take-away kopp och satte lock på chokladen, skrattade lite åt en man som “drack rosa tvål” (smoothie), innan vi gick ut i parken igen. vi mötte fyra vita hundar som såg ut som moln, samlade massa stenar, försökte gå ner i brygga, vilket bara k klarade. mer gunga, mer stenar, mer sand i alla skorna och strumporna. sedan hade vi tur som tokiga och hann precis med j-line på hemvägen. j-line är lite som en berg och dal-bana, den ger alltså upphov till skratt och stoj. när vi gick av tåget hade jag min break-through med i. han tog mig i handen och pussade mig på handen samtidigt som han skrattade.

samtidigt som dagiset här alltså kostar 1100 dollar (6 700 kronor typ) per barn för fyra dagar i veckan i månaden, skolan är helt beroende av stöd och fund-raisingaktiviteter arrangerade av engagerade föräldrar, eftersom de får så otroligt lite pengar från staten, som i stället stöder hemma-fruar och dylikt, så finns något annat. att i och b helst går klädda i rosa och klänningar är inget som det rynkas på näsan åt. att barn har två mammor eler två pappor eller ännu fler är inget konstigt i en gay-tät stad som san francisco. häromdagen lekte b och i med sina riskakor bak i bilen och den lilla riskakan hade två mamma-riskakor – inget konstigt med det.

nu vet jag att barn med två mammor eller pappor eller fler blir allt vanligare i sverige också, men jag har stött på så många daghem där det helt enkelt inte har varit okej för killar att kjol eller kaftan eller ens rosa. jag vill inte dra förhastade slutsatser, men i en kultur där elitism måste vara det mest framträdande draget, kanske det också finns en frihet kring att vara lite som man vill – bara man är framgångrik. frihet är ett ord de slänger sig med hit och dit. för mig finns inget sådant oproblematiskt ord och jag kan inte säga att det känns särskilt fritt här på ett generellt plan. men har du uppnått en viss nivå – materiell och intellektuell – så finns “friheten” att vara lite som du vill och kanske är de begränsande strukturen lite färre eller lite mindre tajta här än till exempel i sverige. nu har jag inte varit här särskilt länge och det jag slängeer ur mig är förstås bara hastigt påkomna hobbyanalyser och slutsatser. är fortfarande ambivalent i min inställning. men san francisco har knockat mig på ett helt annat sätt än new york någonsin gjorde. kanske är jag en west coast girl i alla fall. även om jag starkt kämpar emot det på hemmaplan.

Blog Image
nu läste jag igenom deet jag skrivit. alltså, jag tycker inte att ett land ska vara uppbyggt som usa. jag tycker inte det alls. jag inser också att san francisco är extremt liberalt och inte representativt ens för en procent av det här landet. dessutom möter du en sådan rasism här ibland att det är kräkframkallande. tar alltså möjligtvis tillbak det jag skrev där upp och kanske att jag bara skrev det för att jag är så förtjust i b och i och den potential barn som de skapar och ger framtiden. men de är ju uppfostrade av en svensk mamma och pappa och dessutom två som är ovanligt radikala och ovanligt bra.
det var nog egentligen det jag ville säga, men jag låter det andra så kvar som ett tanke-expermient mer än något annat.